Sömnlös
Natten är bra tid för tankar. Det är mycket man hinner behandla under de sömnlösa timmarna. Jag är förvånad hur mycket Peter har funnits i tankarna den senaste tiden. Samtidigt relaterar jag det julen. Konstigt vilken effekt julen har på känslorna. Men julen är ju en familjehögtid. En tid man ska dela, göra saker tillsammans. Hitta lugnet tillsammans. Gemenskap. Julen är kärlek. Då är det väl inte så konstigt att jag saknar Peter speciellt mycket just nu.
I natt låg jag och funderade över sorgearbete. Hur tung proscess det egentligen är. Och det är inte för intet det kallas för sorgeARBETE. Det är mera än ett heltidsjobb. Det är 24/7. En ständigt pågående känslobearbetning som pågår både i det medvetna och det undermedvetna.
Jag har funderat på hur man vet när sorgeatbetet är klart. När vet man när man har sörjt färdigt? Är sorgeatbetet klart när man inte längre gråter varje dag? När man inte längre känner ångest över att aldrig mera se honom mera? Är det klart när man slutat älta? När man inte längre tänker på honom varje dag?
Men jag saknar honom fortfarande. Och jag kan fortfarande inte ta ordet "acceptera" i min mun. För jag vill inte acceptera att han är borta, att han slets ifrån mig. Jag inser fakta - ja - men accepterar inte. För att acceptera känns som att tycka att det är ok. Och jag kommer aldrig att tycka att det är ok. Är det möjligt att bearbeta och sörja färdigt om man inte accepterar?
Jag har saknat honom så länge. Sörjt honom så länge. När sorgen äntligen har börjat lätta så känns det nästan skamligt. Förbjudet. Kärlekslöst. Har jag rätt att sluta sörja? Var min kärlek inte stark nog om sorgen plötsligt tar slut? Och ibland har jag svårt att skilja mellan saknad och sorg. Ibland känns det som om dom går hand i hand och är nästan samma sak. Och ändå olika.
Ja, det är mycket man hinner fundera över när man är sömnlös. Många känslor man hinner behandla och många problem man hittar lösningar på. Många frågetecken som blir hängande i luften, några man hinner räta ut.
Natten är en bra tid för tankar.
med ett sällsamt lugn
Den skapar åt mig ett rum,
det fyrdimensionella
med en hemlig dörr ut ur rationalismen
Hör!
Himlen talar med ord
större än jag någonsin kan dikta
Av nattsvarta molekyler har det
tillverkats en kärlekssång till livet
Till ljudet av skogens flämtningar
sjungs den av okända väsen
Hela naturen
ansluter sig till himlaorkesterns symfoni
Genom björkskogen drar en mäktig susning fram
Flämtande, flämtande
darrar dagens sista löv
och faller till marken i extas
Ur "Dikt om natten"/Moonman
Sorgearbetet behöver väl aldrig ta slut, men det ändrar karaktär och tar småningom mindre utrymme i ditt liv, men ändå finns det där.
Nej sorgen tar nog aldrig slut så sant man lär sig leva med den en dyrköpt läxa.Jag har jobbat natt och det är sant att det är väldigt olikt mot att jobba dag det är en tid för tankar det som oftast försvinner i dagens alla olika sysslor.Natten är dagens mor.
Jag fasar över att mista min livskamrat och den som jag älskar så innerligt mycket. Vet inte hur mitt förstånd skulle klara av en sån sak och vill inte heller veta.
Du är så lugn och beskriver detta krisläge på ett sätt som ger lugn, fast det är kaos.Jag har på ett sätt insett att man klarar av mer än vad man tror.
Lena<3
Nej, man har säkert aldrig sörjt färdigt. Vart hjärta har sin saga, heter det. Livet består av bitar av sorg och bitar av lycka som man bär med sig till livets slut.
Kram
