Den Långa Vägen

För ett par dagar sen trodde jag ännu på en lite vit jul. Bakgården var vit och ren och det tunna snötäcket såg ut att må bra. Men värmen förstörde den tanken och på julaftons morgon så var all snö borta. En grön och fin gräsmatta prydde bakgården igen. Men det spelade inte så stor roll. Vi hade en skön och mysig jul ändå - Ida och jag på tuman hand. Utan stress, utan tidtabell. Utan måsten. I stället tog vi dagen som den kom. Åt i lugn och ro och sen bara njöt vi av kvällen. Mysfaktor: hög!

Jag var till graven redan igår samtidigt som vi var på julmat till min bror. Gravgården såg på något sätt kall, mörk och ogästvänlig ut utan snön. Kom ihåg hur det var ifjol med all snö man fick gräva bort. Ändå kändes det lättare i år. Det gick att andas vid graven även om det välbekanta vämodet fyllde mig. Idas plötsliga "God jul, Peter" fick mig att känna saknaden, men samtidigt ett lugn inombords. Nu stod vi här, jag och Ida, och tände våra ljus och önskade honom en god jul i den värld där han är. Och jag gjorde utan tårar. Men med hjärtat fyllt av kärlek och saknad. Så mycket saknad fortfarande...