Minnen
Ibland sköljer saknaden över mig. Fortfarande. Efter nästan fyra år. Men denhär saknaden är annorlunda än då. Den är annorlunda än den var i fjol och året innan. Den förändras för varje år. Blir mildare men på något sätt vackrare. För hjärnan gallrar i hjärnkotoret. Plockar fram de vackraste bitarna och lägger undan det som är svårt. För att jag ska kunna känna en vacker sakand. Längtansfylld saknad. En-med-härliga-minnen-fylld saknad.
För det är så min saknad ser ut idag. Med ett litet stänk av sorg inför det fakta att han aldrig mera kommer att vandra vid min sida. Men jag har börjat vänja mig nu - jag har varit tvungen att anpassa mig - även om det stridit starkt mot det jag önskat av livet. Man har ju inget val.
Ibland tittar jag på bilder för att återuppleva de fina stunder vi hade. Bada i minnen av gemensmma upplevelser. Det är minnen som värmer och fyller mig med tacksamhet över det jag fick. Kärlek.
