Fem år
Jag gråter inte längre vid din grav. Jag gråter nästan aldrig - men bara nästan. Ibland kommer det tillfällen när den emotionella känslan blir så stark att jag helt enkelt inte kan hindra tårarna. Ett sånt tillfälle var när jag såg denna video med konstnären Marina Abramovic i en live preformance.
Abramovic satt mitt emot okända människor, utan att ett enda ord uttalades. Var och en fick sitta så länge eller kort stund de ville med artisten.
Plötsligt dök Uley upp, Marinas älskade på 70-talet, som hon inte sett sedan de bröt upp ca 30 år tidigare. Känslan, kärleken, tårarna - ingen kunde ta miste på vad dessa två personer känt för varandra. Och kanske fortfarande kände.
Att titta på den korta sekvensen var som att spela upp vår kärlekshistoria. Vår romans som tonåringar i början på 80-talet. Återförenandet efter nästan 30 år. Värmen som fortfarande fanns kvar. Känslan och lågan som bevarats och varit inbäddad i alla dessa år och som fick ny fart. Den planerade träffen över en kaffekopp som drog ut till ett förhållande som så abrupt tog slut på en gata i Jakobstad för 5 år sedan.
Nej, det är sällan jag gråter nuförtiden. Men idag gjorde jag det. Mest för att jag såg dig i Uley. Jag åtrtupplevde vårt möte. Och jag kände igen blicken. Inom mig kände jag samma starka känsla som jag gjorde då...
Kärlek!
Because We Never Stop Loving Silently Those We Once Loved Out Loud
