En liten skymt
Har varit i exil över natten. Orkade inte med allt marknadsfolk på min gård - har blivit en aning folkskygg. Gick en kort runda med Stig och Ann-Christin och tittade. Indianerna som spelade var det enda som väckte lite glädje i mig. Ena indianen påminde om Peter och jag blev samtidigt väldigt sorgsen. Men deras musik gav god energi och jag lyssnade en liten stund extra innan jag gick in till mig och vänta att Stig och Ann-Christin var klara. Sen for vi hem till dom, där jag fick övernatta.
Jag har sovit lugnt två nätter. Utan ångest. Varken på natten eller på morgonen när jag vaknat. Har kännt mig mera utvilad nu än tidigare. På dagen har ångesten återkommit men jag har sett att det har skett en förändring på den fronten.
Gråten har dock tilltagit. Speciellt när jag är ensam har jag gråtit mycket. Men inte så hjärtskärande - mera en stilla sorgsen gråt - av saknad. Ibland av ilska och förtvivlan för att jag inser att jag aldrig får se Peter mera. Det sjunker allt djupare in i mitt medvetna - ännu har jag inte accepterat det. Kan jag någonsin göra det? Det är en förutsättning för att läka står det i mina biblar - att man accepterar fakta. Ja, kanske är det så. Men den dagen jag accepterar känns det som om jag tycker att det är ok - och jag kommer aldrig att tycka att det är ok.
Jag är förbannad. På ett orättvist liv som tog honom ifrån mig - DET VAR MIN PETER. När jag äntligen hittat den rätta i mitt liv - efter alla år av sökande. Just när livet började kännas rätt. Just när pusselbitarna föll på plats - då slås allt i små mikroskopiska atomdelar och allt försvinner. Utan att lämna en skymt av framtid. Bar toma vita blad... Som att gå i en spiral - man snurrar runt, runt och det känns bara trångare och trångare. Finns det längre plats för mig?
Jag fick se en skymt av Peter i natt. I en dröm såg jag honom på avstånd. Nån stod och viftade med händerna och där bakom handen såg jag plötsligt Peter - hans glada ansikte. Men bara en skymt på avstånd - snabbt. Men jag såg honom. Det kändes bra att vakna med Peter kvar på näthinnan.
Jag har sovit lugnt två nätter. Utan ångest. Varken på natten eller på morgonen när jag vaknat. Har kännt mig mera utvilad nu än tidigare. På dagen har ångesten återkommit men jag har sett att det har skett en förändring på den fronten.
Gråten har dock tilltagit. Speciellt när jag är ensam har jag gråtit mycket. Men inte så hjärtskärande - mera en stilla sorgsen gråt - av saknad. Ibland av ilska och förtvivlan för att jag inser att jag aldrig får se Peter mera. Det sjunker allt djupare in i mitt medvetna - ännu har jag inte accepterat det. Kan jag någonsin göra det? Det är en förutsättning för att läka står det i mina biblar - att man accepterar fakta. Ja, kanske är det så. Men den dagen jag accepterar känns det som om jag tycker att det är ok - och jag kommer aldrig att tycka att det är ok.
Jag är förbannad. På ett orättvist liv som tog honom ifrån mig - DET VAR MIN PETER. När jag äntligen hittat den rätta i mitt liv - efter alla år av sökande. Just när livet började kännas rätt. Just när pusselbitarna föll på plats - då slås allt i små mikroskopiska atomdelar och allt försvinner. Utan att lämna en skymt av framtid. Bar toma vita blad... Som att gå i en spiral - man snurrar runt, runt och det känns bara trångare och trångare. Finns det längre plats för mig?
Jag fick se en skymt av Peter i natt. I en dröm såg jag honom på avstånd. Nån stod och viftade med händerna och där bakom handen såg jag plötsligt Peter - hans glada ansikte. Men bara en skymt på avstånd - snabbt. Men jag såg honom. Det kändes bra att vakna med Peter kvar på näthinnan.
Kommentarer
Postat av: Malle o Zassa o Rakel
Ja att vara ensam ÄR farligt, det är då sorgen attackerar. :( fast jag antar att man har en hel del tårar som måste ut innan det....börjar lugna ner sig.
Trackback
