Den Långa Vägen

Efter att jag förlorade Peter har jag genom min blogg mött på många motsvarande öden. Unga kvinnor som misst sina män mitt i det blomstrande livet. Fantastiska kärlekshistorier som tagna ur sagor - förhållanden som byggt på en äkta och stark kärlek. Det är dom som ska krossas. Förgöras. Förintas.

Det känns orättvist.

Igår fick jag ett långt, vackert brev av en av dom unga kvinnor som drabbats. Jag grät mig genom hela brevet. Grät för att det var så vackert skrivet. Grät för att jag kände hennes ångest. Grät för att det rev upp mina egna minnen. Grät för att jag kände igen mig i hennes förtvivlan. Den brinnande saknaden efter något som varit så rätt.

Idag är det terapidag. Jag ser fram emot det. Senast gick vi genom dom känslor jag hade när jag fick vet att det hänt. Vi gick genom hela händelseförloppet och jag tvingades återuppleva det. Chocken. Hoppet. Tvivaln. Förtvivlan. Och slutligen den svarta avgrunden man ramlade handlöst ner i när man insåg vad som hänt.

Nej, livet är inte rättvist. Livet känns elakt, orättvist och ibland meningslöst. Men livet har också gett mig Peter. Livet har gett mig min dyrgrip till dotter. Mina syskon... Så livet är inte BARA orättvist. Men livet är definitivt oberäkneligt  - man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet.