Den Långa Vägen

Jag var till graven idag och bytte ut dom gamla blommorna mot nya. Det hade lovats frost, sa dom i blombutiken så jag valde såna som skulle tåla lite minusgrader. Fanns ju inte så många att välja på så det blev en vit och två röda ljungar. Dom är ju inte så vackra, lite spretiga och blacka i färgen, men dom gamla höstglödarna som fanns där från i somras har börjat se lite utblommade och smutsiga ut, och dom skulle inte hålla för frosten.

Fick fint besök på eftermiddagen. Min gamla klasskompis Helena stod plötsligt bakom dörren - vi har inte setts på 29 år. Det var en trevlig överraskning. Dessutom fick jag en egenhädigt virkad duk till present - den var som gjord för min byrå. Tack Helena.

Idag har jag funderat mycket runt sorg. Är det samma sak att sörja en människa som dött som att sörja en människa man förlorat genom en skilsmässa eller ett sprucket förhållande? Kan dom jämföras överhuvudtaget? Vilket är värre?

I båda fallen handlar det om en förlust. Någon man förlorat mot sin vilja. Någon man inte får tillbaka i sitt liv och i sin vardag. I båda fallen känner man saknad efter den man förlorat. Det är samma sorgeprocess man skall genomgå, med samma skeden.

Samtidigt är det väldigt olika. I ena fallet är förlusten definitiv. En död blir aldrig levande. Man har inte ens hoppet kvar. Banden bryts av döden och är inget val man gjort. I en skilsmässa handlar det om ett mänskligt val. Den andra finns kvar och man kan vagga sig i ett hopp om att få den tillbaka. Ibland kan det göra att läkningsprocessen upphör - just för att man vägrar släppa hoppet. Smärtan av att se den andra i ett nytt förhållande kan förlänga sorgeprocessen ytterligare.

Jag tror all sorg är olika - personlig och individuell. Ingen sorg är precis lika fast det handlar om sorgen efter samma person, även om själva sorgeprocessen går i samma fotspår. Det beror på relationen man haft till den man förlorat. Intensiteten i umgänget. Förväntningar på framtiden med personen i fråga.

Jag och Peters dotter Karoline har ibland pratat om hurudan sorgen är efter Peter - min livskamrat och hennes pappa. Hon insåg från första början att vi sörjer olika. Hon och Peter hade inte daglig kontakt medan jag och Peter hade det. Hon byggde inte sin framtid utgående från Peter utan han fanns i bakgrunden som ett stöd, medan jag räknade att Peter skulle vara min framtid. För henne var Peter en mentor, för mig en källa till visdom. Hon sa att hon inte i vardagen märker hans frånvaro så intensivt som jag, eftersom dom inte hade daglig kontakt. För mig försvann en stor del av vardagen - för han var ju en del av den.

Jag hittade inget svar på vilken sorg känns värre. Vad är måttet på sorg?