Den Långa Vägen

Jag har inte kunnat förstå varför jag har kännt en sån fruktansvärd saknad och en så djup ensamhet sen Peter dog. Jag, som alltid varit något av en ensam varg - har trivts att vara ensam och har sällan haft tråkigt i min ensamhet. I stället har jag kännt någonslags harmoni. Plötsligt känns ensamheten som ett stort tomrum - som något väldigt hotfullt eller som ett djupt hål jag hamnat i. Ensamheten känns bara obekväm och ångestfylld.

Jag fick insikt när jag läste boken "Vägar i sorg" av Lars björklund och Göran Gyllenswärd, som jag fick låna av min terapeut. Jag insåg att Peter var den enda fasta relationen jag hade i mitt liv - jag hade vant mig att han finns runt mig dagligen. Antingen fysiskt närvarande eller genom telefonsamtal, mail eller sms. Jag hade byggt upp hela min tillvaro runt Peter. Jag hade ingen annan som fanns där så nära, så inpå huden. Alla mina angelägenheter delade jag med honom, alla glada saker man upplevde - alla problem som dök upp - allt delade vi. Jag levde FÖR Peter. Han VAR mitt liv. Och han betydde ALLT i mitt liv. Och han var också min framtid - den människa jag alltid skulle dela livet med. Jag hade räknat med honom. Tillsammans med Peter hade ensamvargen förbytts till parhästen. Ja, det var trevligt att ha egen tid ibland - men jag hade inget behov längre av att vara ENSAM.

Utdrag ur boken:
"Om dödsfallet innebär en förlust av en viktig relation som alltid skulle finnas där, och förlusten inte ingår i förväntningarna på hur livet skulle gestalta sig , kan reaktionerna bli betydligt starkare med inslag av djup förtvivlan. Reaktionerna kan hålla i sig mycket länge, såret blir djupt, och det första året kan gå till att bara försöka förstå  och inse att förlusten faktiskt är verklig"

När vi var tillsammans umgicks vi sällan med andra. Vi mådde så bra av att vara på tuman hand. Vi mådde bra med varandra, i varandra. Vi bildade inget socialt skyddsnät att falla tillbaka på. Människor vi träffade tillsammans träffade vi enstaka gånger. Vi byggde aldrig upp relationer med andra som jag skulle kunna känna att skulle finnas kvar för mig idag. Vi hann aldrig och hade väl inte heller det behovet - då. Just därför att vi tyckte bäst om att vara på tuman hand. Nu känns ensamhet plötsligt som något väldigt konkret och jag inser hur stor del Peter var i mitt liv - han fyllde alla mina behov. Han fyllde hela mig. Jag hade byggt hela mitt liv runt honom. Nu finns bara tomheten kvar när han är borta. PETER FATTAS MIG!

"Sorg är reaktionen på en förlust av någon som varit viktig för oss. Förlusten kan också beskrivas som den förlorade framtiden, för både den som dött och den efterlevande. Det går inte längre att göra något tillsammans, och det som var tänkt att göras senare i livet går inte att förverkliga. Insikten om förlsuten medför sorg, en saknad och en längtan tillbaka till eller efter det som är förlorat"

Ja, min framtid är totalt tom. Kan inte föreställa mig en enda bild på min framtid. För den exicterar inte längre. För i min framtid fanns Peter som helheten. Pete var min framtid. Den som skulle dela allt. Med honom hade vi börjat bygga upp framtiden - se längre perspektiv. Nu ser jag bara en dag, högst en vecka framåt - jag kan inte förmå mig att se hur min framtid kommer att se ut. Jag fylls bara av ångest när jag tänker på framtiden. För jag förmår mig inte att se mitt liv UTAN Peter. Alla drömmar, planer och mål - dom finns inte längre. Allt rasade samman och krossades. Hur skall jag kunna bygga något av detta kaos och högar av bråte som blev kvar? Det känns som att stå framför ett nedbrunnet hus där bara sotiga balkar ligger kvar - i askan kanske man hittar ett halvt nedbrunnet minne. Men hur bygger man upp ett liv som inte längre finns? Var börjar man?

Före jag träffade Peter hade jag aldrig upplevt vikten av samhörighet- inte på det här intensiva sättet som tillsammans med Peter. Därför kändes inte heller ensamheten som en börda. Men tillsammans med Peter byggdes samhörigheten upp till det allra viktigaste delen av vårt liv och plötsligt blev ensamheten påtaglig när han inte fanns hos mig. Och nu känns den ibland outhärdlig - i min vetskap om att mitt liv kommer att sakna Peter i all framtid. Kan man verkligen vänja sig vid såret?