Den Långa Vägen

Min hund Fanny blev sjuk igår. Hon hade diskbråck för två år sen och var tillfälligt förlamad. Hon blev nästan återställd, men klarar inte av för långa promenader. Det blev för mycket av det goda igår, och på kvällen hittade jag henne ihopkurad på sovrumsgolvet. Hon, som aldrig ligger på golvet annars. Jag visste genast att något var fel och när jag lyfte henne och såg hennes blick så skar det i mig som vassa knivar. Hon hade så väldigt ont och jag visste inte hur jag skulle hjälpa henne. Jag masserade hennes rygg försiktigt och till slut somnade hon tätt intill mig i sängen. Hon har ett stort närhetsbehov när hon mår dåligt och hon låg hela natte tryckt mot mig. Jag har inte riktigt kunnat sova för att jag inte har velat flytta på henne om hon hittat en sån ställning som har varit bekväm för henne.

Idag var vi till veterinären och hon konstaterade att det var sviterna från diskbråcket som spökade. Reflexerna i bakdelen var dåliga och känseln nedsatt. Det blev en kur av anti-inflammatorisk värkmedicin i två veckor. Hon fick den första som injektion på plats, och det var otroligt att se hur glädjen i hennes blick återvände när värken började lätta.

Det blev inget billigt kalas - 188 euro. I det ingick mediciner, naturmedel mot torr hud för två hundar i fyra veckor, en 10 kg påse specialfoder för känslig hud, avmaskningsmedel för fyra hundar, en injektion av värkmedicin, undersökning och på köpet ett mycket gott bemötande och en gladare hund. "Hjälp", ropade min plånbok. "Hurra" ropade jag, när jag såg hur Fanny började må bättre. Kunde bara konstatera - smakar det så kostar det. När det gäller hundarnas välmående tittar jag inte på prislappen.

Bara lättnade över att hon mådde bättre gjorde att jag kunde känna nån typ av glädje inom mig. Ett tecken på att jag gått framåt i min process. Det känns väldigt bra. Har mått riktigt hyfsat dom senaste dagarna. Jag var till Stig och Ann-Christin i kväll och kom på mig själv att le väldigt brett och pladdra på som jag brukar. Det kändes på nåt sätt befriande att våga känna något annat än bara sorg och saknad. Dessutom har jag prickat in en liten anteckning i min framtid - jag har bestämt att gå på teater nån gång i september - så nu är framtidens blad inte helt vita längre.

Jag fortsatte att läsa i boken "Vägar i sorg" av Björklund och Gyllensvärd. En bok jag för övrigt varmt rekommenderar. Jag har fått mycket insikt genom att läsa boken. Många saker har jag redan förstått men genom att läsa dom har det gett mig en ny och djupare insikt. Många av dom känslor och processer man genomgår och  som beskrivs i boken har jag märkt att jag själv skrivit om i bloggen.

"Tankar och känslor kan väcka skuld. De kan kännas förbjudna , särskilt vrede och glädje som på något sätt inte hör hemma i föreställnngarna om hur sorgen skall uttryckas. Men alla känslor finns i sorgen och alla känsor måste få finnas där. Det går inte att sätta moraliska aspekter på känslor."

Texten gav mig insikten att jag har rätt att känna allt det jag känner. Det finns inget rätt eller fel mönster i sorgen. Var och en går i sin egen takt. Jag behöver inte ha skuldkänslor för att jag känner glädje eller för att jag inte känner svart sorg hela tiden. Peters plats i mitt hjärta blir inte mindre av att jag mår bra. Däremot blir minnet av honom ljusare och gladare och inte så sorgfullt och tungt när jag förmår mig att ösa ut en del av sorgen och ersätta den med glädje.