Det kommer nog att bli bra
"Det kommer att ta tid" sa terapeuten. Tid är vad alla pratar om. Tid är det magiska ordet. Tiden är det jag kämpar om. Kämpar mot? Kämpar för? Eller kämpar jag bara allmänt emot? Jag vet inte själv längre.
Var in på biblioteket. Sökte böcker om sorgearbete. Lånade en hel hög. Försöker gripa varje halmstrå som finns till buds nu, måste få någonslags ändring på det här. Kan inte och klarar inte av att gå runt och vara sorgsen hela tiden. Det tär alltför mycket på krafterna. Suger all energi. Måste spara på krafterna så jag klarar av det jag måste.
Jag tänkte på förra sommaren och ungefär denhär tiden ifjol när Peter och jag packade ihop husvagnen och förtältet på campingen i Ekenäs och Peter for iväg till Jakobstad för att börja jobba. Jag stannade kvar några veckor för att praktiken fortsatte. Jag minns den ledsamhet och tomhet jag kände när han for. När jag bara såg baklyktorna av bilen när han sakta körde iväg, själv stod jag på gården och vinkade. Minns att jag tänkte att "såhär skulle det kännas att vara utan Peter..." Men jag hade ingen aning om hur det skulle kännas.
Jag har försökt börja lära mig att leva på nytt. Ta små, små steg för att vänja mig vid ensamheten. Idag besökte jag ett café vi brukade gå på. Gick in där på en kaffe bara för att göra det ensam en gång - utan Peter. Det kändes ledsamt och alla minnen kom till ytan när vi tidigare suttit där tillsammans. Men jag överlevde. Jag föll inte död ner på golvet. Fick inget sammanbrott. Skrek inte hejdlöst ut min ångest. Jag grät inte ens. Jag drack min kopp kaffe och läste tidningen - sen gick jag. Men en stor tomhet fyllde mig. Jag blev plötsligt medveten om hur många platser och upplevelser jag ännu är tvungen att genomgå innan jag gått varvet runt och upplevt allt en gång ensam.
I natt hade jag en dröm. Jag minns bara fragment av själva händelsen i drömmen - hade så gärna velat komma ihåg den för den gav positiv energi. Det fanns goda människor med i drömmen. Det enda jag kommer ihåg - och det kommer jag ihåg väldigt starkt - är en mening som blev sagd: "Det kommer nog att bli bra".
Jag vill tro på det. Det kommer nog att bli bra.
För jag vill tro...
September 2008
Jag lånade med en del böcker om sorgbearbetning efter att min man gått bort. Tyckte i det akuta att det fungerade....tror jag? Gjorde 10 ggr i terapi och har varit på kuratorsamtal + läkare. Lika bra att köra hela paketet.
...förresten jag har tänkt så många gånger när jag har varit här inne att Peter ser så....snäll och ärlig ut. Och ni ser så lyckliga ut på bilden uppe till höger. Ni måste ha älskat varandra väldigt, det syns. Jag är verkligen ledsen för din skull/ för er skull. Kram
Bra för dig att du vågade ta steget o klampa in på mentalvårdsbyrån. Där finns människor som klarar av att hjälpa oss på ett sätt eller annat, jag har själv fått enorm hjälp därifrån de perioder när jag behövt det. Det är synd att inte fler människor vågar gå dit, man borde sköta sin psykiska hälsa som man sköter sin fysiska, men tröskeln är större att ta itu med den psykiska biten, tyvärr. Det gör mer ont än ett sår eller virus...
