Den Långa Vägen

I världen är du bara någon - för någon kan du vara hela världen!

Två månader sen begravningen

I dag är det två månader sen jag stod vid din grav med min hjärtebukett. Vita och röda blommor. Kommer du ihåg, Peter? Kärlek och renhet. För mig kommer rött och vitt att alltid ha ett symbolikvärde - din och min färg. Din och min kärlek - Peter. Varm, djup och ren. Jag satte bilden av din kärleksbukett till mig på skrivbordet på datorn - för att se den varje dag. Mötas av budskapet när jag sätter mig vid datorn.

"Jag blev så himla glad för att du kom. Och speciellt glad över att budskapet med blommornas färger gick rakt fram. Nu ska jag läsa din lilla bok. God natt min älskade" Så skrev du på kvällen i ditt godnatt sms när du gett blommorna. Och buketten vårdades ömt. Dom blommorna var fina länge. Du var så fin, Peter. 

Jag saknar dig fortfarande, min kära. Lika mycket som tidigare - eller mera. Det är så länge sen jag fått vila i dina armar nu. Hålla din hand i min. Känna att du håller om mig. Se ditt smittande leende. Höra din speciella röst. Se dina vackra, djupblåa ögon som såg så kärleksfullt på mig. En blick från dig var som att känna en ängels beröring.

Jag saknar dina händer. Dom var en så stor del av dig, fast dom var så små. Dina händer visade ömhet. Dom sökte min hand. Smekte mig över håret och ryggen när du trodde jag sov. Dina händer var kärlek för mig.

Jag var till din grav med Stig och Ann-Christin igår. Vi tände ett ljus. Var tacksamma att du har en så fin plats där din kropp kan vila. Det är bra att din grav finns nära. Att jag kan vårda det sista som finns kvar av dig. Även om det bara är symbolik. Jag vet, Peter, att du inte finns där. Det är bara graven för ditt skal jag vårdar. Men det skalet har jag hållit i, smekt, älskat. Då, när din själ var närvarande - när ditt skal var levande - fullt av liv. Och du gjorde mig levande...

Jag tänker på dig varje dag. Önskar du har det bra. Önskar du gav mig tecken att allt är ok. Att du ska komma till mig i mina drömmar. Sända budskap. Jag väntar på att få träffa dig igen. Men jag har min tid kvar här. Något jag ännu har ogjort. Min uppgift är inte ännu fullbordad. Men sen, Peter, ska vi träffas igen. En dag ska våra själar återförenas - min själsfrende. Och då ska vi dansa som änglar...

Jag saknar våra långa samtal. Du visste så mycket. Var så klok. Det kändes tryggt att förlita sig på dig. Veta att man kunde tro på dina råd. Och kunde du inte ge ett svar så kunde du styra mig att välja rätt. Jag saknar den tryggheten. Att ha den inpå mig. Ständigt närvarande. Jag saknar DIG - Peter. Jag saknar dig så det känns som om jag går i bitar. Jag saknar det så det gör ONT. Jag saknar dig... saknar dig...

Jag saknar dig för att jag känner mig vilsen utan dig. Vet inte vart min stig bär. Idag är det 73. dagen jag vandrar ensam. Jag behöver din hand i min, som vägleder mig. Min väg är lång att vandra utan dig, älskade Peter. Väldigt lång och ensam! Jag vet inte ens vart jag är på väg...

Ditt sms till mig den 16 maj i år:

" Jag är så tacksam! över att - även jag slutligen fann - den som för mig är den "äkta" pärlan".

Jag älskar dig, min ängel.

"Det går en liten ängel

brevid mig säger mor.

Han har så vita vingar

och ögon blå jag tror.

 

Han håller mig i handen,

då är jag inte rädd.

Och när jag sedan somnar,

han vakar vid min bädd."

 

Okänd författare

Det är så svårt ibland att veta vad man skall säga. Jag har läst det här inlägget tre ggr nu under olika dagar men varje gång så...kommer jag av mig när jag skall skriva ngt så...jag skriver kram! Jag önskar också så innerligt att man skulle få ngt tecken ifrån dem på att de har det bra och gärna såklart med en hälsning om kärlek och allt det där som på film....men det är tyst. Precis som det säkert skall vara?!

Du är så stark, du får ihop orden. Det är så vackert. Jag får inte ned något, jag skriker i böckerna skriker på papperna. Men ändå är man lämnad kvar att leva. Jag har andats i bara 17dagar sen min älskade omkom i en olycka. Min psykolog sa att man ger så mycket kärlek men den försvinner nu och tas inte fysiskt upp av den älskade och det gör så ont. Förut har man gett kärlek och den har alltid besvarats fysiskt och hjärtat värms. Men när man öppnar upp för att själen verkligen lever vidare får man tillbaka kärleken som man ger konstant i form av minnen ett slags svar av sin älskades själ och detta värmer hjärtat igen. Det kanske blev otydligt, men för mig hjälper det. Man måste låta sig tro. Det känns som att det finns en orsak till varför man känner att man kommer få träffa sin kära tillslut. Vi måste klara det här för det är det de vill, vi måste leva åt dem. Alla andetag är för de, på så vis känns det på ngt sätt meningsfullt. Jag gör det här för min kära. All min varmaste kärlek//L