Den Långa Vägen

Det är märkligt hur man förändrats. I början av min sorgprocess kunde jag vara öppen med min sorg. Den var så stark, kom med sån kraft att det var omöjligt att tämja den. Det spelade inte så stor roll vem som var åhöraren. Även helt okända männsikor blev delgivna - om inte annat som en förklaring till varför mina tårar rann oavbrutet. Det var en ärlig sorg.

Idag har det förändrats. Jag har inte längre samma förtroende för min omgivning. Pratar inte lika öppet om Peter. Väljer väldigt noga vad jag säger. Gråter inte öppet längre - om jag bara kan undvika det. Gömmer gråten, packar in den i min själ - öppnar den först hemma i min ensamhet.

Spelar ett socialt spel. Ler mot min omgivning. Pratar. Låtasas som om inget hänt. Försöker vara normal. Fungerar i vardagen. Passa in i omgivningen. Men inom mig brinner saknaden. Känner mig som ett tomt skal - utan egentligt innehåll. Men jag måste anpassa mig.

Jag känner att det finns människor som inte förstår min sorg - har svårt att bemöta mig. I början kändes det naturligt. Det är tillåtet att vara ledsen - en viss tid. Men sen är det dags att skärpa sig. Gå vidare. Sluta gårta. Sluta älta.

Men alla ni som tycker det är jobbigt med den som sörjer och är ledsen - byt en dag. En enda förbannad dag. Och kom sen och säg - "Skärp dig"

Ja, mycket har förändrats. Jag har märkt vilka människor som ser mig med öppna ögon - bemöter mig öppet och ärligt. Bland vissa människor känner jag att dom ser mig som lite "märklig". Tycker jag är lite konstig. Undviker mig gärna om det bara går. Tro inte att jag inte märker det - man känner sånt.

Dom nyfiknaste har tystnat helt - nu när det inte finns något att få reda på mera. Min sorg och saknad är ju inte längre något nytt. Och i polisutredningarna har det inte hänt något intressant.

Minns glasklart alla dessa männskor som erbjöd sig hjälp. Undrar var dom finns nu? "Du kan ringa precis när du vill"... Visst - självklart ringer jag en lördagkväll, när jag känner mig som mest ensam - mitt i er mysiga middag för två, eller festen med gänget, eller myspyset med familjen.... Det är klart att jag ringer just då och beklagar mig över min ensamhet.

Nej, jag ringer inte. Det gör man inte. Speciellt inte till dom som aldrig själv hör av sig. Jag blir bara tom och kall i hjärtat av allt låtsas "bryr mig om..."

Däremot blir jag välidigt varm i hjärtat när Peters gamla elever hör av sig. Personer jag själv inte känner, men som Peter har varit viktig för. Elever, som verkligen saknar och sörjer sin lärare - äkta och på riktigt. Han har varit en väldigt omtyckt lärare - mycket mera än jag tror han själv någonsin förstod. 

Själv ringer jag till klipporna - dom som hör av sig självmant. Dom som finns där även när det spännande är förbi. Dom som hör av sig för att höra hur jag har det - inte för att höra det senaste skvallret om polisutredningen. Jag ringer till dom som jag kan vara mig själv med. Som jag inte behöver spela ett spel med. Det är dom jag ringer.

Min fina, älskade, äkta Peter, jag saknar dig mer än någonsin. Att få vila i dina armar - utan masker. Som mig själv.