Djupdykning
En av dom morgnar när ångesten sitter på sängkanten och anfaller direkt från morgonen. En av dom morgnarna när jag inte vill vakna. När jag vill ligga kvar i dvalan. Fortsätta att rymma från verkligheten. Men istället gjorde jag en djupdykning i ångesten svarta virvlar. Hade hemska drömmar.
Drömde om Peters nära, en dröm där personen dog i en bilolycka. Jag såg personen ligga blödande i den vita bilen. Tänkte att detta får inte vara sant - detta måste vara en mardröm. Sånt här kan inte ske. Jag måste vakna ur mardrömmen snart - men det gör jag ju inte, för det är sant. Senare såg jag samma person sittande med en hund i gräset i ett dike. Tänkte - Oj, där sitter ju personen och är ju inte alls död. Samtidigt försvann skepnaden av personen och kvar fanns bara hunden.
I en av drömmarna fanns det många personer - män som grät. En av dom kom fram till mig och frågade hur jag mådde. Varför jag gråter? I drömmen vaknade jag plötsligt upp på golvet, bredvid denna man. Undrade varför jag låg där - fullt påklädd och sov på golvet. Varför ligger det en främmande man bredvid mig? Jag vill inte ha någon främling nära mig. Det är bara Peter som får vara nära mig. Jag kände en stark känsla av skam för att personen fanns där, och bakom skammen en längtan efter att få vara någon nära. Var finns du , Peter?
Ännu när jag vaknade kände jag skammen. Ångesten över döden. Rädslan att förlora någon igen.
En dålig början på dagen - den sämsta möjliga.
Chattade länge i går med en god vän som haft många motgångar i livet. Om hans rädsla att våga gå vidare. Hans rädsla att våga börja om. Rädslan och oron för hans barn som varit svårt sjuk.
Jag tänkte på min egen situation. Kommer jag någonsin att vilja gå vidare. Börja om med någon ny människa. Starta allt från noll. Just nu känns det som en utopi. Helt otänkbart att kunna älska igen - någonsin. Fortfarande är kärleken till Peter alltför stark och dominerande för att någon annan skulle kunna få plats. Kommer det någonsin att ändra? Kan man sluta älska någon som gått bort mitt i kärleken? Ingen kommer att kunna ta Peters plats - men kommer det att finnas utrymme i mitt hjärta vid sidan av?
Det jag just nu saknar mest är Peters närhet. Hans fysiska närhet. Hans armar runt omkring mig. Hans händer i mina. Känslan av att han håller om mig - har mig nära. Hur jag passade in i hans famn som en pusselbit. Värmen från hans kropp. Hans doft.
Idag gör det ont.
Drömde om Peters nära, en dröm där personen dog i en bilolycka. Jag såg personen ligga blödande i den vita bilen. Tänkte att detta får inte vara sant - detta måste vara en mardröm. Sånt här kan inte ske. Jag måste vakna ur mardrömmen snart - men det gör jag ju inte, för det är sant. Senare såg jag samma person sittande med en hund i gräset i ett dike. Tänkte - Oj, där sitter ju personen och är ju inte alls död. Samtidigt försvann skepnaden av personen och kvar fanns bara hunden.
I en av drömmarna fanns det många personer - män som grät. En av dom kom fram till mig och frågade hur jag mådde. Varför jag gråter? I drömmen vaknade jag plötsligt upp på golvet, bredvid denna man. Undrade varför jag låg där - fullt påklädd och sov på golvet. Varför ligger det en främmande man bredvid mig? Jag vill inte ha någon främling nära mig. Det är bara Peter som får vara nära mig. Jag kände en stark känsla av skam för att personen fanns där, och bakom skammen en längtan efter att få vara någon nära. Var finns du , Peter?
Ännu när jag vaknade kände jag skammen. Ångesten över döden. Rädslan att förlora någon igen.
En dålig början på dagen - den sämsta möjliga.
Chattade länge i går med en god vän som haft många motgångar i livet. Om hans rädsla att våga gå vidare. Hans rädsla att våga börja om. Rädslan och oron för hans barn som varit svårt sjuk.
Jag tänkte på min egen situation. Kommer jag någonsin att vilja gå vidare. Börja om med någon ny människa. Starta allt från noll. Just nu känns det som en utopi. Helt otänkbart att kunna älska igen - någonsin. Fortfarande är kärleken till Peter alltför stark och dominerande för att någon annan skulle kunna få plats. Kommer det någonsin att ändra? Kan man sluta älska någon som gått bort mitt i kärleken? Ingen kommer att kunna ta Peters plats - men kommer det att finnas utrymme i mitt hjärta vid sidan av?
Det jag just nu saknar mest är Peters närhet. Hans fysiska närhet. Hans armar runt omkring mig. Hans händer i mina. Känslan av att han håller om mig - har mig nära. Hur jag passade in i hans famn som en pusselbit. Värmen från hans kropp. Hans doft.
Idag gör det ont.
"Du är min renaste tröst,
du är mitt fastaste skydd,
du är det bästa jag har,
ty intet gör ont som du.
Nej, intet gör ont som du.
Du svider som is och eld,
du skär som ett stål min själ
- du är det bästa jag har."
Karin Boye
du är mitt fastaste skydd,
du är det bästa jag har,
ty intet gör ont som du.
Nej, intet gör ont som du.
Du svider som is och eld,
du skär som ett stål min själ
- du är det bästa jag har."
Karin Boye
Kommentarer
Postat av: Malin
Tänker också mycket på framtiden, hur man ska kunna gå vidare, hur ska man våga släppa alt och en dag börja tro på en framtid?? Antara tt det är alldeles för tidigt för att man ska kunna tänka på det än... Jag vill ju bara vara med Thomas, ingen annan kan ta hans plats!
Vi komer säkert till en punkt då vi vill vidare och kan minnas med glädje men idag har vi bara sorgen att tampas med... Tänker på dig ofta!
kram!
Trackback
