Den Långa Vägen

I världen är du bara någon - för någon kan du vara hela världen!

24h och 50/50

Jag tror inte på någon personifierad Gud. Ingen skäggig, långhårig och blåögd man som sitter på molnkanten och breder sina händer över oss. Men jag tror på en högre makt som styr och vakar över oss. Det är inte ofta jag ber men idag bad jag. I ren förtvivlan, vanmakt och rädsla bad jag den högre makten om hjälp. Snälla, snälla, snälla... låt Fanny bli bra.

Fanny är hemma igen. Ryggen pryds av ett nästan 15 cm långt snyggt sår. Hon lever, är trött och har ont. Men hon är hemma. 24 timmar har vi varit på resa. Fanny har varit en tapper liten soldat. Inte beklagat sig, bara jämrat sig lite. Förlamad är hon fortfarande, men det var väntat. Det tar tid att återhämta sig. Det var en stor skada, sa neurologen - en skada som inte skulle ha läkt av sig själv. Tvärtom så hade den med säkerhet gjort Fanny bestående förlamad. Operation var den enda utvägen. Men inga garantier ges att hon kommer att gå. Chansen är 50/50.

Jag försöker rättfärdiga mitt beslut om operation. Ge mig applåder för att jag har gjort allt jag kan. Tänkt på Fannys bästa. Men har jag det? Är det Fannys väl eller min förtvivlan över att låta henne gå som styrt mig? Har jag gjort rätt beslut? Tänk om hon inte kommer att kunna gå i alla fall? Hur duktig var jag då som låtit henne lida genom denhär processen utan resultat? Hur ska jag då rättfärdiga mig själv? Jag vill känna glädje över att själva operationen lyckades. Men känner skam över att jag låter henne lida och ha ont. Det gör så illa att se att hon mår dåligt. Svårt att känna glädjen helt och hållet.

OM hon får tillbaka sin rörlighet vet jag att jag har gjort rätt. Om inte - ja, då står jag på ruta ett igen. Jag kan inget annat än vänta och se. Hoppas. Tro. Be lite till.

Dom jag vill applådera idag är personalen på Aisti. Dom skötte sin andel med stor professionalitet. Operationen lyckades som operation. Både jag och Fanny blev väl omhändertagna. Vi åkte därifrån med en bra eftersmak - trots orsaken till besöket. Dom gjorde allt vad dom kunde. Mera kan man inte begära. Sänder en varm tanke och tack speciellt till Janis och Hanna.

Inpackad i resväskan klockan 5.45

Lyckligt ovetande, eller...

Anlände vid 10-tiden till Aisti. "Inburade" i väntan på neurologen.

Väntan, ovisshet, rädsla... Dagens värsta 3 timmar!

Neurolog Janis Jeserevics med en opererad och groggy liten Fanny

Fanny i sin egen lilla värld efter operationen

Hanna Porthan tog emot oss, tog hand om oss och var kvar ännu när vi åkte hemåt kl 21.30.

Tack för kaffet, Hanna!

Snyggt och prydligt sår, men inte konstigt att det gör ont.

Boven i dramat. Diskbråck i nedre delen av ryggen.

Jag tycker inte att du ska tänka så,du är en helt underbar matte och många djur borde få en matte som dig!!

Om veterinären skulle annsett att du förorskar Fanny onödigt lidande så skulle han inte opererat! På AISTI är dom profisionella!

De har som skyldighet att se till djurets bästa och har av djurskyddsmässiga skäl rätt att avliva ett djur om djuret far illa!

Du gjorde alldeles rätt och låt ingen få dig att tro annorlunda!

Här håller vi tummarn & tassar (12 tassar) att Fröken Fanny tillfrisknar! Styrkekramar!

Jag håller helt med Miia! Du ska ha gott samvete som vet att du gjort allt som står i din makt att göra! Jag tänker på er båda!!! Kram!