Där han finns och inte finns...
Jag ville ut i kylan och fotografera vintern. Men det kändes tomt. Tunnt och livlöst. Själlöst. Plötsligt såg jag ett hjärta på himlen. En tydlig avbild av ett hjärta. Jag kände leendet på mina läppar, glädjen inom mig. Det var bara ett hjärta på himlen - men det var ett hjärta...
Jag tog bilen och åkte iväg på måfå. Som av en omedveten medvetenhet styrdes jag till graven. Fast jag var där igår, fast det var kallt så skulle jag dit. Det är där han finns och inte finns.
Jag tog bilen och åkte iväg på måfå. Som av en omedveten medvetenhet styrdes jag till graven. Fast jag var där igår, fast det var kallt så skulle jag dit. Det är där han finns och inte finns.
Egentligen ville jag inte. Egentligen ville jag vända men kunde inte. När jag väl stod där vid hans grav kom ron över mig. Där, i skenet av dom fladdrande ljusen, fylldes jag en kort sekund av harmoni. Hans grav är så vacker. Det är där jag omsluts av den oförklarliga känslan. För det är där han finns och inte finns...
På kvällen kom Stig och Ann-Christin med kebabrulle och cocacola. Jättestora protioner. Vi åt, pratade och det kändes hemtrevligt. Jag kände ingen oro. Ingen ångest. Ingen rädsla. Mörkret kändes plötsligt inte längre så stort och kylan inte så bitande. Jag mådde plötsligt väldigt bra.
Those we love don't go away,
They walk beside us every day,
Unseen, unheard, but always near,
Still loved, still missed and very dear.
Kommentarer
Trackback
