Ett steg framåt
Idag har det varit mycket tårar. Men sorgetårarna har förbytts mot tårar av glädje, tacksamhet och lättnad. Fanny har ätit, druckit och hon har tagt ett steg. ETT steg som betyder att det finns någonting som fungerar i ryggen. Jag börjar känna en gnista av hopp. En gnutta tro att hon kommer att gå igen. Och jag sänder hela min arsenal av tacksamhet både till övre våningen och till AISTI personalen. Tack, tack, tack Janis och Hanna! Tack Sigitas för konsultationen med Maria innan vi åkte. Tack Maria på Losvika för hjälpen
och vården här hemma. Och TACK till er alla för alla varma tankar jag fått via mail, sms, FB och blogginlägg. Det känns varmt och tryggt att veta att ni finns där med er positiva energi. Det har gett mig mera kraft än ni någonsin kan förstå. Eller kanske ni kan...
I dag, på morgonen kl 04.45, när vi kom till tågstationen och därifrån tog bilen hem, kände jag en stark förnimmelse av Peters närvaro. När jag kört en bit märkte jag att jag satt med högra handen på passagerarsätet och min hand var i handhållarställning. Så som vi alltid brukade - hålla varandra i handen när vi åkte bil. Jag tyckte mig tydligt känna hans hand genom den tjocka vanten. Det märkliga var, att mina tankar hade varit ockuperade av bekymmer för Fanny hela dagen och jag hade inte hunnit tänka på Peter överhuvudtaget. Känslan av hans närvaro kom från ingenstans. Kanske var det utmattningen. Kanske var det spänningarna som släppte. Kanske var det rent av hallucinationer på grund av tröttheten. Eller kanske var jag bara mera mottaglig. Jag vet inte och sanningen i det fallet är inte viktig. För det kändes väldigt verkligt och det kändes enbart tryggt och bra. Det var skönt att komma hem.
Ett svar vill jag speciellt kommentera, som jag fick på mitt föregående blogginlägg om våndan över beslut och rättfärdigande. MIIA, jag hoppas det är ok att jag citerar ditt inlägg.
"Jag tycker inte att du ska tänka så,du är en helt underbar matte och många djur borde få en matte som dig!!
Om veterinären skulle annsett att du förorskar Fanny onödigt lidande så skulle han inte opererat! På AISTI är dom profisionella!
De har som skyldighet att se till djurets bästa och har av djurskyddsmässiga skäl rätt att avliva ett djur om djuret far illa!
Du gjorde alldeles rätt och låt ingen få dig att tro annorlunda!"
Jag blev väldigt varm, väldigt berörd av ditt inlägg. Ja, jag försöker vara en bra matte. Jag försöker göra det bästa jag kan för mina hundar, för jag älskar dom djupt och innerligt. Dom är som mina barn och jag behandlar dom som mina barn. Men ibland kan kärlek vara egoistisk, även om den kommer från djupet av hjärtat. För kärleken medför också sorg. Och sorgen gör så förtvivlat ont. Är så tung att bära. Ibland prövas kärleken. Att hålla kvar känns lättare för kärleken, att släppa taget gör alltid ont.
Jag frågade Peter en gång: "Om jag blev obotligt sjuk och ett paket på ett vårdhem, utan hopp om att bli frisk. Om min högsta önskan var att få dö, skulle du hjälpa mig då?" Peter var tyst länge. Så länge att jag trodde att han inte hört frågan. Till slut svarade han: "Om det var utom all tvivel att du aldrig kommer att bli frisk. Om det är det enda du på riktigt önskade. Ja, då skulle jag hjälpa dig. Av kärlek till dig skulle jag göra det. Så känns det i alla fall nu. Men jag vet inte om jag skulle klara av det i praktiken, om det skulle bli till verklighet. Men i hjärtat skulle jag vilja det för att jag älskar dig".
Dom orden har etsat sig fast i mitt minne "Men i hjärtat skulle jag vilja det för att jag älskar dig". Kanske är det just det som allting handlar om. Det man i hjärtat vill. Ibland blir det rätt, ibland blir det fel. Ibland får man vänta på svaret. Jag hade två val med Fanny. Befria henne från smärtan och låta henne gå eller förorsaka henne mera smärta i hopp om att det blir bättre sen. Jag valde hoppet. Kände att jag måste klamra mig fast vid det lilla halmstrået för att få veta. Idag ser det ut som om det kanske, kanske var rätt beslut. Och jag gjorde så som hjärtat ville.
I dag, på morgonen kl 04.45, när vi kom till tågstationen och därifrån tog bilen hem, kände jag en stark förnimmelse av Peters närvaro. När jag kört en bit märkte jag att jag satt med högra handen på passagerarsätet och min hand var i handhållarställning. Så som vi alltid brukade - hålla varandra i handen när vi åkte bil. Jag tyckte mig tydligt känna hans hand genom den tjocka vanten. Det märkliga var, att mina tankar hade varit ockuperade av bekymmer för Fanny hela dagen och jag hade inte hunnit tänka på Peter överhuvudtaget. Känslan av hans närvaro kom från ingenstans. Kanske var det utmattningen. Kanske var det spänningarna som släppte. Kanske var det rent av hallucinationer på grund av tröttheten. Eller kanske var jag bara mera mottaglig. Jag vet inte och sanningen i det fallet är inte viktig. För det kändes väldigt verkligt och det kändes enbart tryggt och bra. Det var skönt att komma hem.
Inte bara Fanny tycker att resväskan är en ganska skön plats.
Kommentarer
Trackback
