Den Långa Vägen

I världen är du bara någon - för någon kan du vara hela världen!

Julstjärnor, glädje och öppningar i bubblan

Ibland finns glädjen närvarande. Inte den bubblande och sjunde-himlen-glädjen utan den lugna varianten som skänker förnöjsamhet och ro i själen.

Jag mår bra idag. Frånsett den stela ryggen och en nacke jag kan vända behjälpligt åt ett håll. Men livet känns värt att leva. Fanny har tassat på som vanligt. Kräver nogrann tillsyn att hon inte försöker hoppa upp på soffan eller fåtöljen. Jag ser ju den där längtansfulla blicken hon kastar dit varje gång hon går förbi.

Jag hade min väninna Marika på kvälls-te igår. Vi hade en inspirerande stund och jag var fylld av energi när hon åkte hem. Kände mig glad efter intressanta diskussioner om intressana saker. Jag fick dessutom ännu en ny bok att läsa: Döden är livsviktig - Om livet, döden och livet efter döden av Elisabeth Kübler-Ross.

Idag inhandlade jag det enda juliga jag kommer att pynta mitt hem med den här julen. En röd julstjärna. Egentligen är jag ingen riktig vän av julstjärnor - hade kanske föredragit en hyacint - men doften är alltför stark för hundarna. Dessutom sitter julstjärnan så fint med mina röda ljus och dynor.

Igår konstaterade jag att jag slått ett litet hål på min "Saknar-Peter-bubbla" och släppt in lite av verkligheten innanför skalet. Efter all oro med Fanny känner jag att livet faktiskt finns precis här - runtomkring mig. Inte bara som bilder som rusar förbi utanför min lilla bubbla. Det kändes ovant att känna lyckan över att Fanny klarade operationen - det är så längesen jag tillät mig känna såna känslor. Dom har inte riktigt fått utrymme. Nu kom dom över mig nästan med våld - och det kändes härligt. Det gav mig också en ny insikt om, att det är tillåtet och rent növändigt för att kunna uppskatta dom bra sakerna i mitt nya "Efter Peter-liv".

Fortfarande vill jag sitta i min bubbla. Krampaktigt hålla kvar saker som binder mig till Peter. Hans nummer finns kvar i telefonen. Min status på FB är fortfarande "I ett förhållande". Hans ring hänger i halsbandet och den fungerar fortfarande som trösteringen jag snurrar på när jag är nere. Hans skjorta hänger framme på galgen i sovrummet. Hans glasögon på hyllan... Men det gör ju ingen skada. Jag måste bara få mera tid för att släppa taget.

Det närmaste julstämning vi kommer i år. Men det räcker för oss.

Vilket vackert hem du har Lisen!

Tänk vad överrumplande det kan vara då en redan nästan glömd känsla plötsligt dyker upp bakom knuten! Då känner man nästan dubbel glädje över den!

Kram!

Ja vilket foto, det ser ut som en bild ur ett inredningsmagasin, hlet perfa med hundarna och allt. Jättefint. Såna där hundar gör sig bra i inredningssammanhang. Och lite malligt får jag väl säga att Dalmisar ofta är med i modesammanhang med :))

Skönt med lite bättre dagar - till skillnad från sorgedagarna. Kram

Inte konstigt att tiden rusar iväg när man har intressanta diskussioner! Och visst har du hål i din bubbla, annars hade inte jag också fått energi av vår kväll! Jag ser redan fram emot vår nästa "sittning"!

Ha det bra!