Den Långa Vägen

Fanny vilar i sin korg för att få vara ifred från dom andra hundarna. Hon behöver hjälp med att kissa genom att man klämmer henne på magen. För att hon inte ska bli kall har vi skött det i badrummet över golvsilen. När vi skulle sköta sista kvällskisset börjar Fanny plötsligt gå. Med båda bakbenen och många korta steg. Stelt och lite ostadigt men bestämt. Vänstra bakbenet, som varit mest utsatt och näst intill helt utan känsel och helt utan rörelseförmåga, rörde sig också. Jag trodde inte mina ögon. Jag skrattade medan tårarna rann och satt bara och upprepade: "Duktig tjej" tills jag återkom till verkligheten och hejdade henne från att överanstränga sig. Hon hade ju fått ordination att vila i ett par dygn. Men min tappra lilla Fanny struntade i föreskrifterna och tassade på.

Neurologen sa att förändringarna borde komma inom en-två veckor. För Fannys pappa, som också blivit opererad för samma sak, räckte det nästan två månader innan han kunde gå. Fanny tog ett dygn på sig! Vet inte om det är normalt eller ett litet under? För mig känns det som ett under, för jag hade varit beredd på veckor. Oddsen till Fannys fördel har plötsligt ändrats drastiskt. Behöver jag säga att jag är väldigt glad just nu?