Den Långa Vägen

Det börjar närma sig hemfärd. Trots allt har tiden gått snabbt. Nästan otroligt snabbt, faktiskt. Om jag inte haft så ont i nacken och ryggen hade det varit ett helt ok arbetspass, trots gråtattackerna.

Jag hade önskat att jag hade fått jobba julen, men så blev det inte. Så nu blir planerna för julen ett besök på gravgården och sen en vanlig fredagskväll, det vill säga en vanlig vardagskväll. Tänker inte ens tänka att det är jul. Kommer förmodligen att surfa på nätet, skriva på mitt slutarbete och gosa med hundarna. Tända dom sedvanliga ljusen - inte för julen utan för Peter. Böka ner mig i sängen och titta på tv. Anstränga mig att inte tänka Peter-tankar och framkalla saknad.

Ingen julmat. Ingen julskinka. Inga paket. Ingen julgran. Ingen julljusstake. Inga julsånger. Inget pynt. Ingen samvaro.

Just nu känns det inte alls - varken bra eller illa. Jag har inställt mig på det en längre tid. Tycker inte synd om mig själv - faktistk. Hoppas ingen annan heller gör det. För jag har gjort valet själv. Jag var bjuden att fira julen med Stig och Ann-Christin hos A-C:s syster, men jag avböjer den här gången. Känner att jag ändå inte har någon julstämning. Skulle förmodligen bara känna saknaden ännu starkare bland allt juligt. Att ignorera julen kanske är den bästa lösningen.