Bara en illusion
Ett vackert brudpar. Glada människor - en underbar festplats. Brudparet gjorde en bejublad entré i båt, stående framme i fören som paret i Titanic, medan orkestern spelade "My heart will go on". Vackert. Stämningsfyllt. Men jag hade svårt att få feststämningen att infinna sig.
Fotograferingen tog all uppmärksamhet och allt gick bra - fram till maten. Då anföll ångesten som en flock vargar - jag kände paniken. Jag måste komma bort. Kunde inte vara kvar - det blev outhärdligt. Jag blev tvungen att lämna festplatsen för en stund för att samla mig. En ihållande gråtattack höll mig borta en bra stund, kunde inte andas. Luften gick ur mig som ur en ballong. Kände mig tom. Urlakad. Och så fruktansvärt sorgsen. Fick inte riktigt tillbaka motivationen mera.
Tänk att mat kan förorsaka en sån ångest. Jag såg inte det vackert dukade bordet - jag såg Peter, kom ihåg hans visdom, hans enorma kunskap gällande mat. Att se det uppdukade bordet fick alla minnen att välla fram. Dom otaliga gånger vi stått och gjort mat tillsammans. Jag har skalat, skurit och diskat - Peter har lagat maten. Vårt småprat medan vi jobbat, hans råd och tips. Samarbete. En varm blick. Hans leende när han såg på mig. En smekning över kinden. Ingen stress. Njutningen att sätta sig till bords, äta - länge. Dom små guldkornen i vår vardag. Små saker som gjorde skillnad på vardag och fest. Vår tid - bara vår!
Jag återgick till min uppgift. Fortsatte fotograferingen. Skötte det jag skulle, kunde koncentrera mig fram till att brudgummens far höll sitt tal. Ett otroligt vackert tal där han bland annat citerade lovsången till kärleken ur 1 Kor 13 i bibeln. "Kärleken är tålig och mild..." Samma lovsång som lästes på Peters begravning. Jag hade väntat att det skulle komma, men var inte beredd på den känslostorm det förorsakade. Min sorg och sakand kände inga gränser i den stunden. Tårarna tog aldrig slut. Jag fotograferade, grät, fotograferade och grät. Men det var knappast så många som märkte tårarna som rann bakom kameran. Uppdraget blev slutfört.
Jag hade trott att allt höll på att bli bättre. Men det var en illusion. Inget har blivit bättre. Sorgen finns kvar lika stark som förut - jag har bara lärt mig att dölja den bättre. Ibland klarar jag inte av det. Ibland väller den över mig med en sån kraft att alla tröstlösa tankar kommer - jag klarar inte en dag till. Inte en timme. Inte en minut.
Men minutrarna tickar iväg, timmarna går och dagen byts ut till en ny. Fortfarande finns jag. Fortfarande hänger jag med. Orkar, fast det känns som om man inte klarar det. Ändå finns kraften där när den behövs. Tvingar mig att fortsätta. Tror på en förändring. Någon dag...
Fotograferingen tog all uppmärksamhet och allt gick bra - fram till maten. Då anföll ångesten som en flock vargar - jag kände paniken. Jag måste komma bort. Kunde inte vara kvar - det blev outhärdligt. Jag blev tvungen att lämna festplatsen för en stund för att samla mig. En ihållande gråtattack höll mig borta en bra stund, kunde inte andas. Luften gick ur mig som ur en ballong. Kände mig tom. Urlakad. Och så fruktansvärt sorgsen. Fick inte riktigt tillbaka motivationen mera.
Tänk att mat kan förorsaka en sån ångest. Jag såg inte det vackert dukade bordet - jag såg Peter, kom ihåg hans visdom, hans enorma kunskap gällande mat. Att se det uppdukade bordet fick alla minnen att välla fram. Dom otaliga gånger vi stått och gjort mat tillsammans. Jag har skalat, skurit och diskat - Peter har lagat maten. Vårt småprat medan vi jobbat, hans råd och tips. Samarbete. En varm blick. Hans leende när han såg på mig. En smekning över kinden. Ingen stress. Njutningen att sätta sig till bords, äta - länge. Dom små guldkornen i vår vardag. Små saker som gjorde skillnad på vardag och fest. Vår tid - bara vår!
Jag återgick till min uppgift. Fortsatte fotograferingen. Skötte det jag skulle, kunde koncentrera mig fram till att brudgummens far höll sitt tal. Ett otroligt vackert tal där han bland annat citerade lovsången till kärleken ur 1 Kor 13 i bibeln. "Kärleken är tålig och mild..." Samma lovsång som lästes på Peters begravning. Jag hade väntat att det skulle komma, men var inte beredd på den känslostorm det förorsakade. Min sorg och sakand kände inga gränser i den stunden. Tårarna tog aldrig slut. Jag fotograferade, grät, fotograferade och grät. Men det var knappast så många som märkte tårarna som rann bakom kameran. Uppdraget blev slutfört.
Jag hade trott att allt höll på att bli bättre. Men det var en illusion. Inget har blivit bättre. Sorgen finns kvar lika stark som förut - jag har bara lärt mig att dölja den bättre. Ibland klarar jag inte av det. Ibland väller den över mig med en sån kraft att alla tröstlösa tankar kommer - jag klarar inte en dag till. Inte en timme. Inte en minut.
Men minutrarna tickar iväg, timmarna går och dagen byts ut till en ny. Fortfarande finns jag. Fortfarande hänger jag med. Orkar, fast det känns som om man inte klarar det. Ändå finns kraften där när den behövs. Tvingar mig att fortsätta. Tror på en förändring. Någon dag...
Kommentarer
Trackback
