Den Långa Vägen

Idag ville jag inte vakna. Ellen kom redan vid 7-tiden och hade gose-behov. Hon grävde in sig i min famn, la nosen under min haka och så somnade vi igen. Jag var i någon sorts underlig dvala - mellan sömn och vakenhet. Kände en stark ångest för att tvingas vakna, tvingade mig att hållas kvar i dvalan så länge som möjligt. Vägrade öppna ögonen.

Drömde konstiga drömmar som fladdrade från det ena till det andra. Korta stumpar av ingenting. Utan sammanhang. Ångesten kom med jämna mellanrum och rädslan att tvingas öppna ögonen. Jag var medveten om att jag kanske snart vaknar, men samtidigt inne i dendär konstiga drömvärlden. Det var människor i varje dröm - men ingen Peter.

I en av drömmarna fanns en man. Jag vet inte vem det är. Han hjälpte mig med något. Stod halvt böjd över något, tittade på mig - som om jag sett drömmen på en film, som åskådare, där jag själv samtidigt var med. Jag såg honom bara från sidan, men han utstrålade trygghet. Han var lugn. Klädd i sommarklädslel.

Jag hade en väldigt stark känsla när jag vaknade att den mannen kommer att på något sätt vägleda mig vid något skede av mitt liv. Känslan var så stark att den hölls kvar i ett par timmar efter att jag stigit upp. Jag kan inte längre se bilden hur han såg ut - i drömmen tänkte jag att jag måste komma ihåg vem denna person är. Jag vill känna igen honom när jag ser honom.

Jag vet inte exakt vad drömmen betyder, men jag känner att den hade ett budskap. Någon kommer att hjälpa mig framåt på något sätt. Med råd eller hjälp i någon form.

Jag drömmer sällan om Peter. Varje gång jag går och lägger mig, önskar jag att Peter skall komma till mig i drömmarna. Är lika sorgsen varje morgon när har inte har kommit. Bara ett par gånger sen hans död har det hänt. Den ena morgonen kände jag en glädje att vakna. Jag hade fått vara honom nära - det var en glad dröm.

Idag skall jag gå till hans grav. Sitta där och prata med honom - i huvudet, i tankarna.