Den Långa Vägen

Idag är det fyra veckor sedan jag fick det sista textmeddelandet av Peter. Sista gången jag hörde från honom.

Idag är det fyra veckor sedan jag fick det samtal som skulle vända upp och ner på min värld - utplåna mina planer, döda en bit av mig, ta ifrån mig det liv jag just byggt upp, rasera min tillvaro. Dagen jag skulle lära mig vad det är att förlora.

Ingenting är som förut - inget kommer längre att bli som förut. Jag kan ännu minnas den fruktansvärda känslan. Den spelas upp i mitt huvud med jämna mellanrum, som i slowmotion.

Alla vill veta vad som hände den fruktansvärda natten.

Fortfarande vet ingen med säkerhet vad som hände - kanske får vi aldrig veta. Ju mer poliserna undersökt, desto mera tyder det på att det var en olyckshändelse - att Peter fått en sjukdomsattack, möjligen en tillfällig avbrott av syretillförsel till hjärnan som gjort honom tillfälligt medvetslös och därför föll han och slog huvudet så olyckligt att det gick som det gick. Fenomenet finns i hans släkt och har lett till korta, tillfälliga tillstånd av medvetande nedsättning. Peter hade bara otur som föll så illa. Det finns ingen annan rimig förklaring till det skedda. Jag tror inte längere att det är någon som medvetet gjort honom illa. Vem skulle vilja honom illa?

Fyra veckor. En lång tid, men så kort. Jag hade förväntat mig att mycket skulle hinna hända i sorgearbetet. Hade trott att jag skulle ha vant mig vid situationen. Fått ett litet perspektiv till det som hänt - att sorgen skulle ha lagt sig lite och saknaden skulle ha minskat. Men inte ett dugg. Allt är som förut. Enda skillnaden är att jag inte längre är i chocktillstånd.

Varje dag tvingar jag mig att leva. Tvingar mig att ta mig upp ur sängen, gå på jobb - att fungera. Tvingar mig att äta. Tvingar mig att inte ge upp. Inget går per automatik. Det är som om min värd stannat och skall manuellt vridas igång varje dag. Så länge fjädern är spänd snurrar mitt liv, sen stannar allt tills jag vrider upp den igen.

Mina tankar snurrar fortfarande runt Peter och jag saknar honom varje stund - varenda minut jag andas. Fortfarande kommer tankar som blixtsnabbt, på bråkdelen av en sekund går genom hjärnan - Jag tittar på telefonen om han sänt sms, tittar på Facebook om han är inloggad, tänker att det är han som är i andra ändan när telefonen ringer. Fortfarande väntar jag på honom - varenda dag.

Igår, när vi tittade genom hans saker såg jag hans pass i hans kameraväska - passet han hade sökt veckan innan han gick bort. Han hade tänkt åka en vecka till Spanien medan jag var på jobb, men hittade inte sitt pass. Var det meningen att han inte skulle åka? Hade ödet bestämt att han skulle vara i närheten när dagarna tog slut?

Idag är det fyra veckor sedan Peter togs ifrån mig - men min kärlek är lika stark och levande som då.




Måndag morgon
Jag går upp och äter frukost
Läser tidning
Igår, idag, imorgon
Jag kommer hem till våningen
Där jag bor med tystnaden

Varje gång det handlar om dig
Bränner det till i mig
Det händer att jag längtar
Varje gång nån nämner ditt namn
Tränger dom fram
Alla bilderna av dig
Förföljer mig.. förföljer mig

ur "Bilderna av dig" av Niklas Srömstedt