Jag måste ta steget

Jag fick ett brev. Avsändaren undrade om jag hade bråttom - att komma bort. Till stället där det inte gör ont längre. Stället där jag inte saknar honom - där inget påminner mig om min Peter?

Ja, jag har bråttom att bli av med den fruktansvärda känslan av sorg för att han är borta. Peter var mitt allt - även om vi också hade stunder när allti inte var självklart. Men vi hittade alltid en väg ut. Vi redde alltid ut varenda litet problem - det blev aldrig något kvar som vi ältade i tid och otid. Vi hade lärt oss att ta oss ur varje situation. Vår sista konflikt hann vi aldrig reda ut på djupet, den blev på hälft, men vi visste båda att vi ridit ur stormen. Vi visste vad vi båda ville. Bara slipandet var kvar. Det skulle vi göra i morgon... 

Men jag har levt i glädje med Peter, jag vill komma ihåg honom med glädje. Det är dit jag vill komma - det är dit jag har bråttom. Jag vet att jag aldrig får Peter tillbaka - jag vill lära mig att leva ett lyckligt liv, med honom som det vackraste minnet som bär mig - alltid. Jag har ingen brådska att glömma Peter - jag vill inte glömma en sekund av vår tid.

Jag har inte heller bråttom att börja leva ett liv som om Peter inte funnits - hur skulle det ens vara möjligt - han kommer alltid att finnas i mitt hjärta som en juvel jag vårdar som min största skatt. Jag har heller ingen brådska att få in någon ny människa i mitt liv. Just nu kan jag inte ens tänka tanken att någon annan skulle kunna ta Peters plats vid min sida - någonsin.

Jag vill bara få mitt liv tillbaka. Kunna leva med min saknad. Kunna vara lycklig i tanken när jag tänker på Peter. Dit har jag bråttom. Inte att glömma.

Jag vet att jag måste gå vidare. Försöka släppa taget. Lära mig att leva utan att ha Peter fysiskt vid min sida. Jag förstår att jag måste inse sanningen. Jag vet att jag måste ta steget.

I morgon...



"Men jag vet att jag döljer en sanning
Att väntan inte leder någonstans
Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans

Jag vet vad som måste göras
Ända sitter jag kvar här
I ett sista kapitel som jag har förälskat mig i

Jag försöker att strida mot känslan
Men den är rädd och den spelar ett spel nu
Jag får för mig att jag kan va kvar men vet inte hur"


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0