Den Långa Vägen

Snart bär det av igen. Till Ingå denna gång. Känner en smärre ångest inför uppdraget - hoppas dock att det blir mindre traumatiskt denna gång. Det har ju förflutit tre veckor sen sist. Kanske har det hänt något under den tiden i min sorgeprocess. Känner att det har börjat lätta en aning. Idag har jag haft en överraskande bra dag. Jag har faktiskt inte gråtit en enda gång. Första gråtfria dagen.

Saknaden har inte förändrats. Jag längtar efter Peter varenda dag. Försöker undvika allt som påminner om honom. Försöker låta bli att tänka på allt roligt vi kunde ha haft. Försöker att låta bli att tänka på honom överhuvudtaget. Men ibland kommer tankarna - och då känns det sorgset, vämodigt och illa. Jag vill tänka på honom, men orkar inte längre känna ångesten.

Det började åska för en stund sedan. Blixtrar och dundrar - men var är regnet? Jag gillar åskväder. Sitter gärna och tittar på spektaklet.

Räddade en igelkott unge från att bli överkörd när vi var ute på vår kvällsrunda med Ellen. Den tassade rakt över gatan när bilarna rusade förbi. Lyfte den i säkerhet i gräset. Det finns mycket skogsdjur här - mitt i stan. Mina två kaninungar, som fanns på parkeringen varje dag i juni, har försvunnit. Hoppas ingen har gjort harstek av dom?