Den Långa Vägen

Den lilla dunbollen var kvar på terassen. Den kan inte komma bort därifrån - ingen utan nyckar kan komma in till den. Jag undrar var den får mat. Det enda den ser är betongväggarna som omsluter den. Tryggheten får den från den döda fågeln.

Jag känner mig som den lilla fågelungen. Ensam, omsluten av tomhet. Oförmögen att komma ut. Enda trygghet är hos något som inte längre finns här - inom räckhåll.

Mina tankar går till den långa och tunga resan till Tammerfors, när jag tillsammans med begravningsentrepenören hämtade hem min älskade från sjukhuset. Den långa resan i den svarta likbilen. Jag sov halva tiden. Var sjuk - både av feber och av sorg. Önskade jag hade fått vara med och klä min kära, sätta honom i hans kista. Önskade att jag haft med hans röd- och vitrandiga skjorta att klä honom i. Men det var inte tillåtet för anhöriga att delta. Jag fick vänta i väntrummet. Men dom lämnade täcket öppet så att jag fick bädda in honom. Fick sitta med honom en stund - ensam. Ta ett sista farväl.

Han såg så rofylld ut där han låg. Ett svagt, nästan ombemärkt leende på läpparna. Hans hud var kall, men jag höll hans händer. Smekte hans lena kind. Det kändes som på vintern, när vi var ute och fotograferade och jag värmde hans frusna händer. Den stunden kände jag mig som den lilla fågeln. Inbäddad i Peters vingar - omgiven av hans ande. Beskyddad av hans närvaro. Han och jag utanför omvärlden. Jag ville inte släppa taget, inte släppa hans händer. För jag visste det var sista gången jag fick känna hans älskade händer i mina. Dessa ömma, smekande, hjälpande händer som varit så goda mot mig. När jag släppte taget var det slut.

Resan hem kändes oändligt lång. Att veta att detta var vår sista gemensamma resa på denna jord. Snart, mycket snart, skulle min ensamma vandring - den långa vägen - börja.

Tårar. Ångest. Sorg. Ensamhet. Allt som en stor klump i halsen, som ett knytnävsslag i magen - som en kall hand som knöt sig runt mitt hjärta.

Dom sista kilometrarna med flaggan upphissad, långsamt körande. Dom anhöriga som väntade för att följa med den sista biten. Ett kort stopp vid vägskälet till mitt hem - där vi upplevt så många minnen. En sista gång...