Sten x 3
Kändes konstigt att vakna upp i Nykarleby, i studielägenheten. Det är så tyst här jämfört med lägenheten i Vasa. Kände först inte igen mig när jag slog upp ögonen. Som om jag varit på en främmande plats. Fick sen en stark obehagskänsla - blev snabbt påminnd om var jag var. Ensam...
Minnen av trevliga uppvaknanden bredvid Peter sköljde över mig. Stillsamma morgnar utan brådska var så fina. När vi fick vakna i lugn och ro - småprata. Vi skrattade ofta på morgonen.
Idag har jag omgett mig med människor som Peter har tyckt om. Det har gett mig kraft.
Fick besök av han dotter Karoline med barnen redan på förmiddagen. Hon hade kataloger med gravstenar vi tittade i. Hon hade ett fint förslag på gravsten - vi har liknande smak. Men det var enormt svårt att titta på stenarna. Det blev väldigt konkret och man tvingades åter en gång möta den bittra sanningen att hans kropp fanns nedsänkt i en grav.
Vi var via kafé på morgonkaffe och sen en sväng till graven. Det var lite kyligt i luften. Jag var rastlös, hade svårt att riktigt koncentrera mig. Ville inte gråta bort stunden vid graven, men kunde inte heller stilla mig för att kunna kommunicera med Peter i tankarna. Det var för mycket som hände runtomkiring mig.
På eftermiddagen träffade jag Maria, en av Peters vänner. Hon gav mig reikibehandling och stenhealing. Fick ett förvånansvärt lugn - kände för en stund att inga bördor tynger mig. Jag kände att kroppen kunda slappna av för en stund - vid några tillfällen föll jag nästan in i ett drömliknande tillstånd även om hjärnan hela tiden var medveten om omgivningen. En kort, kort stund försvann till och med sorgen.
En av stenarna gav en stark reaktion - framkallade en gråtattack som kom helt utan förvarning - som att accelerera från 0 till 100 på 3 sekunder. Kan inte förklara känslan, eftersom inte själva stenen kändes på något sätt fysiskt obehaglig i min hand. Egentligen kändes den inte som något annat än en tyngd i handflatan. Konstigt att förstå reaktionen om man inte förstår stenarnas kraft.
Maria är unik. En människa som jag känner en stark sympati för. "Maria är bra" skulle Peter ha sagt. Han var inte så utsvävande i sina uttryck, men innebörden var desto djupare. Det var hans uttryck för människor han hade förtroende och kände sympati för. Människor han litade på - människor han såg som äkta. Människor han instinktivt visste att ville väl. Peter log säkert förnöjt i sin andevärld när han såg mig med Maria idag. Han hade varit väldigt tacksam mot Maria som gav mig denna upplevelse. Det var jag också.
Från Maria åkte jag vidare till Carola, min en viktig klasskompis från högstadeit. Tilllsammans med Peter träffade vi Carola vid ett par olika tillfällen - vi pratade ofta om att hälsa på henne tillsammans, men det hann vi aldrig göra. Nu hälsade jag på henne för första gången sen högstadietiden - ensam. Varför måste det bli så? Varför skjuter vi alltid upp saker och ting? Varför tror vi att vi har gränslöst tid för att förverkliga alla våra planer?
Mycket hade hänt. Hon berättade om olika evenemang och uppdrag hon och Peter varit involverade i - och hon berättade om "Sten" som skulle med på cateringuppdrag. "Sten" var bara en sten. Peters eget lilla skämt - deras lilla inside grej.
Så - vem jag än mötte idag så var sten inblandad. Märkligt egentligen.
Hos Carola blev det samtalat om hur människor uttrycker tacksamhet på olika sätt - vissa är själviskt utnyttjande medan andra har ett äkta behov av att betala tillbaka och visa tacksamhet för det dom någongång har fått.
Det fanns en männsika - som tyckte hon fått mycket hjälp av Peter i sin personliga utveckling, som jag bad om hjälp för att finna förståelse för saker, som skulle gagnat Peter och skulle ha ökat förståelsen inom vissa områden av vårt förhållande. Ingen hälp fanns till buds, för personen ansåg sig ha haft tilräckligt krångel i sitt liv för att ha lust att ställa upp. Eller som hon bokstavligen uttryckte det "Jag är inte lojal mot Peter utan jag är lojal mot mig själv"
En annan person tog själv kontakt för att visa sin tacksamhet mot Peter genom att erbjuda mig en lindring i min sorg. Så olika värdesätter vi medmänniskors hjälpande hand. Jag undrar vem som mår bättre idag?
Jag värdesätter dig stort, Maria! Jag hoppas jag en dag skall kunna ge dig något i gängeld för det du gav mig idag. Men jag börjar med att ödmjukt säga "TACK"!
Minnen av trevliga uppvaknanden bredvid Peter sköljde över mig. Stillsamma morgnar utan brådska var så fina. När vi fick vakna i lugn och ro - småprata. Vi skrattade ofta på morgonen.
Idag har jag omgett mig med människor som Peter har tyckt om. Det har gett mig kraft.
Fick besök av han dotter Karoline med barnen redan på förmiddagen. Hon hade kataloger med gravstenar vi tittade i. Hon hade ett fint förslag på gravsten - vi har liknande smak. Men det var enormt svårt att titta på stenarna. Det blev väldigt konkret och man tvingades åter en gång möta den bittra sanningen att hans kropp fanns nedsänkt i en grav.
Vi var via kafé på morgonkaffe och sen en sväng till graven. Det var lite kyligt i luften. Jag var rastlös, hade svårt att riktigt koncentrera mig. Ville inte gråta bort stunden vid graven, men kunde inte heller stilla mig för att kunna kommunicera med Peter i tankarna. Det var för mycket som hände runtomkiring mig.
På eftermiddagen träffade jag Maria, en av Peters vänner. Hon gav mig reikibehandling och stenhealing. Fick ett förvånansvärt lugn - kände för en stund att inga bördor tynger mig. Jag kände att kroppen kunda slappna av för en stund - vid några tillfällen föll jag nästan in i ett drömliknande tillstånd även om hjärnan hela tiden var medveten om omgivningen. En kort, kort stund försvann till och med sorgen.
En av stenarna gav en stark reaktion - framkallade en gråtattack som kom helt utan förvarning - som att accelerera från 0 till 100 på 3 sekunder. Kan inte förklara känslan, eftersom inte själva stenen kändes på något sätt fysiskt obehaglig i min hand. Egentligen kändes den inte som något annat än en tyngd i handflatan. Konstigt att förstå reaktionen om man inte förstår stenarnas kraft.
Maria är unik. En människa som jag känner en stark sympati för. "Maria är bra" skulle Peter ha sagt. Han var inte så utsvävande i sina uttryck, men innebörden var desto djupare. Det var hans uttryck för människor han hade förtroende och kände sympati för. Människor han litade på - människor han såg som äkta. Människor han instinktivt visste att ville väl. Peter log säkert förnöjt i sin andevärld när han såg mig med Maria idag. Han hade varit väldigt tacksam mot Maria som gav mig denna upplevelse. Det var jag också.
Från Maria åkte jag vidare till Carola, min en viktig klasskompis från högstadeit. Tilllsammans med Peter träffade vi Carola vid ett par olika tillfällen - vi pratade ofta om att hälsa på henne tillsammans, men det hann vi aldrig göra. Nu hälsade jag på henne för första gången sen högstadietiden - ensam. Varför måste det bli så? Varför skjuter vi alltid upp saker och ting? Varför tror vi att vi har gränslöst tid för att förverkliga alla våra planer?
Mycket hade hänt. Hon berättade om olika evenemang och uppdrag hon och Peter varit involverade i - och hon berättade om "Sten" som skulle med på cateringuppdrag. "Sten" var bara en sten. Peters eget lilla skämt - deras lilla inside grej.
Så - vem jag än mötte idag så var sten inblandad. Märkligt egentligen.
Hos Carola blev det samtalat om hur människor uttrycker tacksamhet på olika sätt - vissa är själviskt utnyttjande medan andra har ett äkta behov av att betala tillbaka och visa tacksamhet för det dom någongång har fått.
Det fanns en männsika - som tyckte hon fått mycket hjälp av Peter i sin personliga utveckling, som jag bad om hjälp för att finna förståelse för saker, som skulle gagnat Peter och skulle ha ökat förståelsen inom vissa områden av vårt förhållande. Ingen hälp fanns till buds, för personen ansåg sig ha haft tilräckligt krångel i sitt liv för att ha lust att ställa upp. Eller som hon bokstavligen uttryckte det "Jag är inte lojal mot Peter utan jag är lojal mot mig själv"
En annan person tog själv kontakt för att visa sin tacksamhet mot Peter genom att erbjuda mig en lindring i min sorg. Så olika värdesätter vi medmänniskors hjälpande hand. Jag undrar vem som mår bättre idag?
Jag värdesätter dig stort, Maria! Jag hoppas jag en dag skall kunna ge dig något i gängeld för det du gav mig idag. Men jag börjar med att ödmjukt säga "TACK"!
Kommentarer
Postat av: Maria
Tack själv Lisen för att du vågade komma och träffa mig. Om jag på nåt sätt lättade lite grann på din börda är det stort för mig och du kommer säkert att kunna "betala tillbaka" i framtiden, kanske inte till mig men till nån annan som behöver det just då. Jag hoppas vi kan ha kontakt och du får höra av dig om du vill ha flera behandlingar, stenarna är alltid redo...
Trackback
