Symbolik

Den lilla dunbollen finns kvar på terrassen. Jag har följt den varje dag. Ibland har en fullvuxen mås varit och matat den. För ännu en vecka sedan låg den i ett avloppshål, oförmögen att ta sig upp. Någon hade varit in på terrassen och plockat bort den från hålet och täppt till hålen med skyddskorkar. Den döda fågeln har dom lämnat kvar.

Den lilla dunbollen har vuxit mycket. Ibland hör man hur den skriker förtvivlat. Ibland ligger den och trycker mot väggen. Någon gång ligger den fortfarande ihopkrupen på den döda fågelns kropp. Men den har skumpnat och krymt. Finns inte så mycket kvar av den mera.

Först idag insåg jag varför jag har varit tvungen att följa med denna lilla fågel på terassen. Idag insåg jag symboliken. Någon sände mig den lilla fågeln för att jag skulle förstå!

Den döda fågeln är min sorg och saknad. Svart och förvriden ligger den där, ingen tar bort den. Varje gång jag ser den känner jag en stark ångest, liksom jag känner ångest för att Peter är död - borta från mig.

Den lilla fågeln är jag själv och min sorgprocess. Varje dag växer jag i mitt sorgearbete. Jag kan själv inte se denna dagliga process och utveckling - men på sikt kommer jag att se att jag vuxit. Liksom måsmamman matar sin unge, matas jag av mina nära och kära och mina vänner. Får tröst och kraft att orka växa, gå vidare i mitt sorgearbete. Utan denna hjälp skulle jag inte klara mig - det är min andliga näring. Liksom fågelungen inte skulle klara sig utan den matande mamman.

Ibland känner jag mig ensam - liksom den lilla fågelungen skriker jag efter tröst. Känner kylan, ensamheten, hopplösheten. När jag matas kan jag åter få nya krafter och ta ett litet steg framåt - växa.

Den döda fågeln blir allt mindre. Den torkar och skrumpnar bort. Den lilla fågelungen har snart vuxit förbi den - snart har den starka vingar som bär den när den skall flyga bort från sin ofrivilliga fångenskap.

Liksom fågeln kommer jag en dag att växa förbi min sorg - byggt upp mina vingar, starka nog att lyfta mig och bära mig vidare i livet. Ingen kommer att lyfta bort min svarta sorg, jag skall själv växa förbi den - själv se hur den skrumpnar och försvinner med tiden.

Tack till alla er som matat mig. Gett mig orken att möta en ny dag, gett mig min andliga näring - skänkt mig den nödvändiga kraft för att hitta viljan att ta ännu ett steg. Jag är så lyckligt lottad som har er.







Höj dej på vida vingar
Flyg min vackra fågel flyg
över stadens torn och tinnar
över land och över by

Res dej ur askan av det som var förbrännt
Stig ur dimma, stig ur rök
Höj dej ur gruset av det som gick i kras
stolt som dagen när den föds

Flyg min vackra fågel
Flyg mot himmelen
Flyg mot rymd och flyg mot ljus
Svinga dej mot solen, styr mot stjärnorna
Flyg dit drömmarna slår ut.

Ur Fågel Fenix/Björn Afzelius

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0