Att satsa eller inte satsa - det är frågan
Det fick jag serverat igår. Jag tackade och tog emot. Funderade.
Är det egentligen det som allting handlar om? Att jag tycker synd om mig själv. Att det inte är som jag själv trott - en ångest, som kommer inifrån som jag inte själv kan bemästra. Inte en känsla av maktlöshet att inte kunna ändra på det som hänt. Inte en sorg för att det käraste man haft är borta. Inte heller en brinnande saknad efter den människa man upplevt som sin andra halva. Eller är alla dessa saker bara en kombination som betyder samma sak som att tycka synd om sig själv? Att allt egentligen bara handlar om att ta sig i kragen och rycka upp sig själv? Åh, vad jag önskar att allt vore så enkelt.
För mig handlar allting om känslor. Upplevelser. En process man skall ta sig genom - där varje skede skall genomgås och genomlidas och där inga genvägar finns. Det handlar också om vad man sörjer, vad man saknar. Jag kan också förstå att inte en enda människa kan förstå just min sorg, min saknad - även om det gäller samma person. Vi har sett och upplevt denna människa på olika sätt, haft olika typ av band som bundit - eller inga band alls. Alla känner en personlig sorg och saknad - ingen känner likadant. Hur skall då en människa utan band till min person ens kunna ana min situation? Det skulle vara för mycket begärt.
Mitt sorgearbete och min saknad är inte mer märkvärdig än nån annans - men det är min personliga upplevelse.
Jag har inte själv gjort ett val hur jag skall sörja eller sakna Peter. Inte bestämt mig för att klamra mig fast vid sorgen för att jag skall ha orsak att tycka synd om mig eller ännu mindre för att andra skall göra det. Jag känner inte en uns njutning av att befinna mig i denhär situationen. Jag förväntar mig inte heller att människor som själv aldrig tillåter sig att känna eller vågar visa äkta känslor skall ens kunna föreställa sig vad det handlar om. Min sorg är inte för dom, jag sörjer inte för omvärlden. Min sorg gäller min saknad efter min Peter - den Peter som jag kände. Det är min sorg för honom. Min längtan...
Om jag hade ett val - styrkan, kraften. Skulle jag då frivilligt känna som jag nu gör - dag efter dag?
Jag försöker hitta utvägar, försöker hitta sätt att fly för att känna att smärtan lättar ens för en stund. Försöker hålla mig igång för att inte falla ner i någon depression. Tvingar mig att fungera i vardagen. Men jag har inte lärt mig att stänga av mina känslor. När saknaden kommer finns det inget som stoppar den. När sorgen biter sig fast, släpper den inte taget på order. Ännu har jag inte lärt mig att dressera ångesten.
Med Peter övade vi varje dag att visa våra känslor - det var det som var vår rikedom i vårt förhållande. Att inte stänga in det vi kände för varandra utan leva i ärlighet med våra känslor. Att våga ge och våga ta. Att älska utan förbehåll. Därför kunde vi också uppleva lycka - äkta kärlek. Genom att våga bejaka våra känslor tog vi också fram varandras goda sidor. Det var Peter som gjorde mig till den jag var - med honom. Peter var bra för mig.
Allt har sitt pris. Någon satsar vad man har råd att förlora - andra satsar allt.
Ja, jag kan acceptera att någon ser svart sorg och saknad som samma sak som att tycka synd om sig själv. Det är ju vi som blir kvar som lider av saknaden - som sörjer den bortgångna. Den som dör behöver inte sakna. Det finns många sätt att se på saker och ting.
Och det finns kanske något bra med att tycka synd om sig själv. Om man inte gör det kan man inte heller ta hand om sig och sin sorg eller smärta. Man kan inte ens känna den, fast den finns där. Och känner man inte sorg och smärta har man heller inte kunnat känna verklig kärlek och lycka. Att inte bejaka sina känslor är som att leva livet med bakbundna händer. Att stänga in sina känslor kan få förödande koncekvenser en vacker dag.
Precis som man tröstar barn som är ledsna, kan man trösta sig själv. Erkänna känslan. Men inte fastna i den. När trösten kommer, kommer helandet. Befrielsen.
Det handlar kanske mera om att inte vara rädd för sina egna känslor. Att våga känna smärta, möta den, fast den river och sliter en i bitar och gör ont.
Du har mitt 100%-iga stöd. Som du säger, varje människa har ett personligt lidande och då måste det också ta den tid som behövs. Det är ju inte direkt så att man bara kan vakna upp en morgon utan att vara berörd av det som hänt.
Du är stark. Du klarar det här. Och jag kommer att förbli en läsare av den här bloggen.
För en del människor känns det svårt att möta en människa i sorg. De vet inte riktigt hur de skall prata om sorgen, de känner sig besvärade och byter samtalsämne så fort det är möjligt.
Men man kan ju inte sopa sorgen under mattan innan den har tagit den tid den kräver. Tårarna måste få gråtas, tankarna och minnena måste ältas och sorgen måste genomlevas innan man kan gå vidare och så småningom känna glädje igen, medan en obearbetad och osörjd sorg kan förorsaka sjukdom och depression.
Så det är viktigt att sörja!
Så tror jag i alla fall.
Kram
det är svårt att få folk att förstå vad det är man går igenom... Och så länge de inte förlorat någon så nära som vi, kan de aldrig förstå! Men att vara ledsen och sörja måste man göra, sen får alla säga precis vad de vill!
