Den Långa Vägen

Jag försöker vara social. Men jag orkar inte alltid vara glad. Det är ibland svårt att le när gråtmusklerna kämpar emot. Tungt att ständigt ha gråten i halsen, känna hur den snör ihop halsmusklerna, drar ner mungiporna. Jag vill inte - men den bara finns där... Jag har inte förmågan att få den att försvinna på beställning. Förlåt om ni upplever mig som sur - det är jag inte. Jag är bara ledsen.

Jag har börjat undvika tankar som framkallar saknad. Jag undviker att tänka på framtiden. Evenemang. Tvåsamhet. Jag inskränker mina tankar till det som är aktuellt för den följande timmen. Orkar inte se längre fram än så. Är det att ta ett steg framåt eller bakåt?

Trots ihärdigt kämpande kommer tankarna med våld ibland. Känslan av ensamhet. Det är nu jag märker hur viktig det har varit att dela saker med någon annan - glädje, sorg, planer, nutid, framtid... Saker man inte tänker på när man har möjligheten - så många saker man tar förgivet. Så mycket man skall göra sen... så mycket som blev ogjort. Och den ständiga saknaden - den finns inget som håller den tillbaka.

Jag brukar inte känna mig ensam - jag har alltid varit lite av en ensamvarg. Men nu har känslan börjat smyga sig på. När ensamheten inte är frivillig utan påtvingad. Det har blivit väldigt tyst nu...

Det känns som om livet inte länge är en fråga om att leva. Det är en kamp för att inte mista förståndet - att finna motiv för att stanna kvar här en dag till. Mitt motiv heter Ida...

Så till alla er som undrat: jag sitter inte och räknar piller. Inte heller har jag funderat om femte våningen, där jag bor, är högt nog. Tåget har jag tänkt utnyttja endast som färdmedel. Bilen skall jag kämpa att hålla på rätt sida av vägen. Jag är alltför bra på att simma för att sjunka till botten. Jag äger inga vapen. Knutar har jag aldrig varit bra på. Det enda jag har problem med är viljan - att hitta lusten att leva. Hitta glädjen. För mig kom det aldrig någon sommar...