Hår och tomteluvor
En bra dag följs av någon konstig anledning alltid av en dubbelt värre. Som om man inte hade tillåtelse att känna bra dagar emellan. Som om det var fel eller fult att inte gråta. När det egentligen är tvärtom - jag borde unna mig flera bra dagar. Men det går inte.
Det gick någorlunda fram till tidiga eftermiddagen. Ellen och jag var ut på stan igen. Satt på torget en stund. Tittade på folk som gick förbi. Läste tidningar. Fick syn på en nyhet om bröllopet på Aspegrens i samband med Jakobs dagar. Peter som pratade så mycket om evenemanget. Hade sett fram emot att vara där. Tyckte att det skulle bli så fint. Plötsligt anfölls jag av en ångest som tänkte ta musten ur mig. Dom förbannade tårarna brännde bakom ögonlocken. Jag satte solglasögonen tätare på näsan för att dölja att det åter var dags att fälla tårar.
Jag saknade Peter - tappade lusten för allting. Villa bara hitta ett djupt hål att gräva mig ner i. Eller somna - sova så att mardrömmen var förbi. Jag fick ett otroligt behov av att gå till hans grav, men det blir först i morgon.
Känslan av ångest släppte inte - har fortfarande inte gjort det. Det har varit en tung dag.
Fick en plötslig längtan efter vinter. Kom ihåg Peters kalla händer. Hans röda kinder när vi var ute på våra fotograferingsrundor. Hans roliga mössa som aldrig hölls på hans tjocka hår utan gled upp och blev som en tomteluva. Å som vi skämtade om hans hår - "nu e det som värst..." - försökte jag alltid trösta honom när håret inte växte tillräckligt fort. Så nöjd han var första gången han fick upp det i hästsvans. Hans kämpande att själv få ihop det. Hur vi skrattade. Alltid hängde det nånstans. Och hårspännen han tyckte var så genanta att använda, men det praktiska i dom vann till slut. Hans illa dolda stolthet när någon sa att han passar bra i sitt nya långa hår. "Bara en som sagt att det inte är bra" informerade han förnöjt.
Hur härligt det var att låta händerna glida genom hans hår. Och när jag kom till sjukhuset var det borta - avrakat. Bara en kort stubb kvar. Dom hade stulit hans identitet. Hur illa det kändes. Hur illa det kändes att se honom ligga där i sängen överhuvudtaget.
Idag vill jag inte... Orkar inte. Inte idag.
Det gick någorlunda fram till tidiga eftermiddagen. Ellen och jag var ut på stan igen. Satt på torget en stund. Tittade på folk som gick förbi. Läste tidningar. Fick syn på en nyhet om bröllopet på Aspegrens i samband med Jakobs dagar. Peter som pratade så mycket om evenemanget. Hade sett fram emot att vara där. Tyckte att det skulle bli så fint. Plötsligt anfölls jag av en ångest som tänkte ta musten ur mig. Dom förbannade tårarna brännde bakom ögonlocken. Jag satte solglasögonen tätare på näsan för att dölja att det åter var dags att fälla tårar.
Jag saknade Peter - tappade lusten för allting. Villa bara hitta ett djupt hål att gräva mig ner i. Eller somna - sova så att mardrömmen var förbi. Jag fick ett otroligt behov av att gå till hans grav, men det blir först i morgon.
Känslan av ångest släppte inte - har fortfarande inte gjort det. Det har varit en tung dag.
Fick en plötslig längtan efter vinter. Kom ihåg Peters kalla händer. Hans röda kinder när vi var ute på våra fotograferingsrundor. Hans roliga mössa som aldrig hölls på hans tjocka hår utan gled upp och blev som en tomteluva. Å som vi skämtade om hans hår - "nu e det som värst..." - försökte jag alltid trösta honom när håret inte växte tillräckligt fort. Så nöjd han var första gången han fick upp det i hästsvans. Hans kämpande att själv få ihop det. Hur vi skrattade. Alltid hängde det nånstans. Och hårspännen han tyckte var så genanta att använda, men det praktiska i dom vann till slut. Hans illa dolda stolthet när någon sa att han passar bra i sitt nya långa hår. "Bara en som sagt att det inte är bra" informerade han förnöjt.
Hur härligt det var att låta händerna glida genom hans hår. Och när jag kom till sjukhuset var det borta - avrakat. Bara en kort stubb kvar. Dom hade stulit hans identitet. Hur illa det kändes. Hur illa det kändes att se honom ligga där i sängen överhuvudtaget.
Idag vill jag inte... Orkar inte. Inte idag.
På väg till Andra sjön, 14.2.2010
"Remember the day, the wind and the sunshine
The highway of love, running fast they say
And into the dark, at 90 miles an hour
The flash in the night, was the last thing I could see."
Peter och tomteluvan, Fäboda 17.1.2010
Aspegrens trädgård, Rosenlund, 20.2.2010
Kommentarer
Trackback
