Den Långa Vägen

Jag var till graven idag. Första gången sen begravningen. Jag visste att kvar fanns bara en kulle med vissna blommor men fick en stark vilja och behov att gå dit. Plockade lite blommor på vägen - från naturens egen trädgård. Lite vilda "prästkragar" och annat som växte längs vägen.

En enorm sorg vällde över mig när jag satt där under trädet där hans kropp ligger. Även om jag såg graven, såg dom vissna blommorna så kan mitt hjärta fortfarande inte acceptera - Peter kommer inte tillbaka. Hjärnan försöker övertyga, men jag vill inte inse fakta. Orkar inte. Förmår inte. Jag står inte ut med tanken.

Mitt i gråten kände jag trots allt någonslags undermedveten ro. Att ha en plats jag kan gå till när saknaden blir övermäktig. Peter finns inte där - hans själ har gått vidare - men jag har en plats där jag kan känna hans närvaro på ett fysiskt sätt när jag vet att hans kropp finns där. En fysisk plats där jag kan sitta, att ta hand om, vårda...

Det har varit en av dom tyngre dagarna sen begravningen. Det som borde bli lättare blir allt tyngre. Det som borde bli mera klart blir allt mera omöjligt att förstå. Kommer mitt hjärta någonsin att förstå - utan ångest?

På eftermiddagen var jag hos min bror och hans familj. På hemvägen åkte jag via Karoline, och vi gick genom en del av Peters saker. Jag kände hur tillvaron rasade samman igen. Kände hans doft. Fick ta i hans saker. Tittade på bilderna han tagit när vi var i Riga på våren. Alla fönster han fotograferat. Han var så betagen av fönster - och allt ljus. Han hade blick för ljuset. Jag kom ihåg 26:e våningen - Vår påbörjade resa till 27:e himlen, som var nära, nära... Alla minnen vällde upp och det kändes som att gräva i blödande sår. Kommer mitt liv någonsin att kunna återgå till det normala?

Kommer jag någonsin att kunna tänka på Peter, enbart med glädje - utan att jag rivs i bitar av sorgen och saknaden? Peter skänkte mig så mycket lycka - låt mig tänka på honom med glädje och inte sorg. Befria mig från sorgen! Befria mig från saknaden. Ge mig förmågan att vara tacksam för tiden jag fick med Peter. Tillåt mig att känna lycka!!

Jag tog med mig Peters favoritskjorta - den vita med röda ränder han alltid ville ha på sig. Vill känna hans doft - det enda jag fysiskt kan känna nu. Kan inte släppa taget. Vill inte. Vill hålla fast varje liten detalj jag bara kan. Är det att plåga sig själv?

Märker att jag redan börjat glömma detlajer. Jag vill inte glömma ett enda minne. Inte en enda sekund. Vill hålla allt glasklart i minnet. Men jag vet att minnen är förgängliga. Dom försvinner med tiden och man har bara fregment kvar. Små bitar här och där och hjärnan lägger till hålrummen av minnen man redan tappat. Är det ett sätt att överleva?