Fåglar
Det ligger en död fågel på terrassen i huset där jag bor. Varje gång jag åker med hissen ser jag den ligga där. Jag försöker titta bort men blicken dras till den - varje gång. Känner en sån sorgsenhet när jag ser den ligga där med bruten nacke. Jag borde ta bort den, men jag vill inte gå dit. Vill inte röra den.
På taket utanför mitt fönster satt två duvor och kuttrade. Gick runt varandra, visade ömhet. Flög iväg tilsammans.
Ständigt blir jag påmind om förra sommaren. Sommaren vid havet. Lycka. Vi två. Peter pratade alltid om "Sommaren med Lisen". Jag tvingas leva "Sommaren utan Peter".
Fåglar får mig att tänka på Peter. Han är som en fågel nu- hans själ är fri. Inget som tynger längre. Inget måste och inget borde som binder. Lugn och ro - som han sökte.
Jag önskar att jag också skulle hitta ro. Få känna välbehag av att bara finnas. Kunna njuta av sommaren, av allt jag har runtomkring mig. Men det är så svårt. Omöjligt att bli av med ångesten som med jämna mellanrum tar tag i en som en käft som biter sig fast. Vassa huggtänder som borrar sig in, river och sliter. Hur kan saknad göra så ont?
Jag var och hälsade på Stig och Ann-Kristine på deras sommarvilla. Havet var blått och vinden svalkande. Önskade att Peter varit med. Vad jag än gör önskar jag att Peter hade varit med. Kan fortfarande inte tänka framåt utan honom. Hur skall jag någonsin kunna? Resten av mitt liv var planerat med Peter.
Ständigt blir jag påmind om förra sommaren. Sommaren vid havet. Lycka. Vi två. Peter pratade alltid om "Sommaren med Lisen". Jag tvingas leva "Sommaren utan Peter".
Inga planer. Ingen framtid. Ingen lust att planera. Allt känns bara som ett stort tomrum. Ingen mening eller mål med något. Vi hade så mycket planer. Nu är allt borta - Som om man släckt ett ljus.
Jag vill bara ha mitt liv tillbaka. Jag vill ha Peter tillbaka. Jag vill inget annat...
Kommentarer
Trackback
