Den Långa Vägen

Ibland har jag funderat på människans förmåga att ständigt söka något bättre. Att aldrig vara riktigt nöjd med det man har - alltid jaga efter något som är lite mera, lite större, lite finare... Är denna jakt en instinkt hos människan eller är det bara en oförmåga att nöja sig med det man har?

Ofta inser vi inte vad vi har innan vi mister det. Då går det plötsligt upp ett ljus hur bra vi hade det - trots allt. Alla småsaker man gnabbats om blir totalt oväsentliga, tappar sin betydelse.

Jag har också jagat efter något bättre. Ibland utan att ens veta vad jag sökt. När jag träffade Peter behövde jag inte längre söka. Jag visste att jag hittat det jag saknat. För första gången kunde jag säga att inget fattas mig.

I fjol somras, när jag var på jobb på båten, kände jag en stark ångest över att vara där - att vara ifrån Peter. Jag sände honom ett brev:

"Tänkte bara skriva några rader, känner sån stor saknad efter dig. Och förlåt att jag är så känslig när jag är här och surar åt dig -  trots att jag verkligen inte vill dig något illa eller få dig att känna dig ledsen. Har funderat mycket på varför jag blir sån när jag kommer hit. Hittar inget annat svar än det vi tidigare pratat om. När jag inte tycker om att vara här så blir alla små "motgångar" så förstorade. Sen blir jag ynklig och får ett behov av att hela tiden höra att du saknar och tycker om mig. Även om jag vet att du gör det så vill jag höra det hela tiden. Blir irriterad på mig själv när jag blir sån. För jag tycker ju själv inte om att gnälla för allt.

Jag tycker du är det bästa som har hänt mig - du ger mig så mycket värme och godhet. Med dig känner jag mig hel. När jag är med dig får jag allt jag behöver, inget fattas mig när vi är tillsammans. Men när jag är här fattas du mig och det gör ont - saknaden gör ont. Samtidigt som jag är så lycklig att jag känner saknaden. Lycklig för att jag känner.

Ja, jag tycker så mycket om dig Peter, men det är mycket mera än så. Förälskelse, ja - det är det också. Och den starka passionen som växt fram ur känslorna till dig, det känns helt ofattbart och underbart. Men det är något mycket djupare, mycket mera än så. Ett band som har växt mellan oss som känns väldigt starkt. Ett band, som jag känner att håller även hårdare stormar. Men framför allt har det växt fram en stark vilja att vara tillsammans, att vilja gott åt den andra, som jag känner att är ömsesidig. 

Jag hittar inte längre något annat som kan beskriva det än kärlek. Jag vet att det är ett starkt ord, men det jag känner för dig är något väldigt starkt, något väldigt äkta och jag räds inte längre att säga det. Känner att jag inte längre vill hymla med det som känns riktigt på riktigt - utan masker, utan hemligheter och utan förbehåll.

Jag ser fram emot att få se dig på lördagen. Ha en bra kväll!"

Peter och jag pratade ofta om kärlek. Vi pratade om hur viktigt det var med ärlighet. Det viktigaste för Peter var "äkta". Han ville inte ha påklistrade leenden, dunka-dunka i ryggen, tillgjord vänlighet eller vänskap som i slutändan gick ut på att få ut förmåner. Peter sökte människor som han visste var "på riktigt". Människor som uppskattade honom som Peter - människor som kunde se förbi det han representerade yrkesmässigt eller som offentlig person.

Ibland uppstod det konfrontationer när jag uttryckte en åskit som Peter uppfattade som kritik. Ibland behövde han ett dygn eller två för att sätta sig in i vad jag sagt. Få fundera på saken utifrån min synvinkel för att förstå varför jag tänkte och kände som jag gjorde. Han höll sig undan och tänkte. Han funderade. Tittade på saken från alla olika synvinklar. Och varje gång kom han tillbaka och sa: "Lisen, nu förstår jag vad du menar och varför du känner som du gör. Jag blir förtvivlad när jag inte förstår men jag vill lära mig - och du ska aldrig sluta vara den du är. Då vet jag att det är äkta."

Ibland blev jag själv förtvivlad när Peter försvann. Jag visste att han behövde tid. Ibland hade jag inte tålamod att ge den tiden. Ibland förstod jag inte var problemet låg - kunde inte förstå att han inte förstod. Men Peter hade sitt eget sätt att bearbeta saker. Han hade sitt eget sätt att umgås med männskor. Han hade sitt eget sätt i det mesta - och alla gånger passade det inte in i vårt samhälles sätt att tänka. Själv hade jag inte mod...

Men kärlek och att älska var inte alltid så lätt. Att hitta en själsfrände som såg igenom dessa rädslor gjorde det ibland ännu svårare. Rita Rogers skriver i boken "Själsfränder"

"När vi möter vår själsfrände så är det ett rent och vackert möte. I mötet med vår själsfrände så möter vi oss själva. Kanske ser vi för första gången i vårt liv den vi innerst inne är. För i mötet med vår själsfrände så är allt tillåtet, för första gången så kan vi vara oss själva och vi blir för första gången älskade för den vi är. I den andra partnen så kan vi spegla vår egen skönhet och där möter vi vårt sanna jag.

Vår längtan att få vara älskade för den vi är blir så stark och sätter igång så mycket processer inom oss. Vår gamla bild om oss själva raseras för vi behöver inte längre bibehålla den falska bilden av oss sj älva för vi är älskade för den vi är, inte för det vi gör. Våra gamla sår påbörjar sin läkningsprocess och mycket i våra liv skakas om. Vi blir för första gången tillåtna att vara de vi innerst inne är, vi kan sluta ljuga för oss själva och äntligen få leva som vårt sanna jag.

Ofta blir också vår livsuppgift synlig för oss i vårt möte med vår själsfrände för i samma stund som vi möter vårt sanna jag så blir också vår livsväg mer synlig för oss och vi kan börja förverkliga våra innersta drömmar.

I mötet med vår själsfrände så kan denna process, att finna sitt sanna jag, vara så stark att vi får svårt att under läkningsprocessen kunna vara tillsammans. Alla nya känslor blev så starka, det blev så stort och kändes nästan för bra för att vara sant och när bilden av den vi hela vårt liv trott oss vara raserades så kunde det kännas som om marken rycktes bort under våra fötter. Vi tappade i mötet med vår själsfrände vår gamla falska identitet och behövde därmed tid att lära känna den vi nu blivit."

Peter genomgick denna läkningsprocess. Han jobbade hårt med sig själv. Sitt sätt att tänka, att vara. Han ville så mycket. Men han hade ibland svårt att hantera den nya situationen - blev livrädd för att han blivit beroende av någon annan. Han blev förvirrad, försökte anpassa sig i den nya situationen - hade all vilja i världen att lära sig. Men ibland ledde det till konfliker för att varken han eller jag fattade varför en sån djup kärlek ibland kan kännas så skrämmande. Jag förstod inte då - men jag förstår idag. Jag förstår hans rädslor, hans behov av att i egen takt få vänja sig vid tvåsamhet.

Men en sak tvivlade jag aldrig på, inte en enda sekund - inte ens i dom mörka stunderna. Det var Peters kärlek. Den var riktig, äkta och sann.