Den Långa Vägen

När jag läste den sorgliga statistiken efter midsommarfirandet går mina tankar till de anhöriga, vars nära och kära fått sätta livet till denna helg. Jag kan föreställa mig deras ångest och sorg, men kan jag förstå? Kan jag sätta mig in i deras situation även om jag själv går genom samma sak? Hur många ansikten har sorgen? Kan jag säga att jag vet hur dom känner? Jag tror inte det. Alla känner olika. Men vi har alla någonting gemensamt - alla skall vi vakna upp dagen efter...

Jag kommer ihåg första morgonen - dagen efter. Jag övernattade hos min bror Stig och hans familj. Hade kommit från sjukhuset i Tammerfos på småtimmarna. Suttit med Stig och Ann-Kristine och pratat på natten. Gått genom dagens händelser. Gick i säng - sov. Eller sov jag? Jag blundade i alla fall, föll i någonslags dvala där jag turvis var vaken och turvis drömde eller var i ett tillstånd där mitt emellan. Kommer ihåg att jag tydligt hörde när Peter kom in i rummet, hans försiktiga steg. Jag gjorde plats bredvid mig och blev plötsligt klarvaken när jag hörde mig säga "Kom hit, Peter. Lägg dig här bredvid mig". Ingen fanns där.

Alla tankar irrad runt  som ett virrvarr i huvudet - ingen röd tråd. Såg Peters ansikte om och om igen. Ångest.

Min första tanke när jag vaknat var att ringa till hans jobb för att berätta den fruktansvärda nyheten. Lärarnas sommarlov hade börjat, men jag visste att dom skulle ha skolningsdagar. Peter skulle också delta. Jag tänkte att dom kanske ville samlas och tillsammans möta katastrofen, när dom endå var på plats allihopa. Kanske dom ville hålla en tyst minut. Men klockan var bara 6. Kunde inte ringa så tidigt.

Kunde inte få någonting gjort innan jag meddelat. Det blev prioritering nummer ett. Ring Anna-Lena - Peter hade pratat så mycket om henne. Han sa att vi liknade varandra. Han sa att han tänkte på mig när han pratade med henne. "När du kommer till Optima och äta lunch nån gång så ska jag presentera dig för Anna-Lena, så får du se", sa han. Vi kom aldrig så långt - men jag har fått träffa Anna-Lena.

Tiden sniglade sig fram och jag ringde slutligen upp henne, men fick inget svar. Vem skulle jag då ringa? Hittade inte Kajs nummer. Jag kände ju ingen annan där. Hade bara hört alla dessa namn nämnas i olika situationer - Peter pratade ofta om jobbet. Hittade ett nummer på nätet - ringde rektorn. Informerade.

Tomhet. Ångest. Vad skulle nu hända? Jag ville veta vad som hänt! Vem kunde ha gjort detta? Vem hade så brutalt tagit min Peter ifrån mig? Vem är detta monster ? Jag ville få något konkret att rikta all min ilska och förtvivlan mot. I den stunden kändes det som det rätta alternativet. Att hitta en skylldig. Få någon att hata. Men ingen visste vad som hänt. Ingen kan säga om det var en olyckshändelse, en sjukdomsattack som gjorde att han föll och slog huvudet - eller var det något annat... Ingen hade sett någonting.

Ringde upp den polis jag fått samtalet från dagen innan. Vi träffades, det var hans lediga dag men han tog sig tid. Vi pratade över en timme - eller var det mera? Jag pratade och pratade, frågade, undrade, spekulerade. Han noterade, frågade. Samtidigt fick jag samtal från polisen i Jakobstad. Jag skulle in på förhör. Vi kom överens om att jag kommer samma dag.

Anna-Lena ringde. Beklagade sorgen. Berättade att dom hade informerat om det skedda till alla samlade lärare. Chock. Mycket gråt. En tyst minut. Flaggan på halvstång. Hon undrade om jag hade ett fotografi att låna till minnesstunden, som skulle ordans för personal och elever följande kväll. Jag lovade söka en bild och hämta in den senast följande dag.

Försökte äta, men fick inte ner en bit. Tuggorna samlades i munnen, fastnade halvvägs i halsen. Ingen hunger. Jag mådde illa - i själen. Magen var som en knuten näve, käkarna spända - kände hur jag omedvetet bet ihop tänderna. Spänningshuvudvärk.

Jag gick på högvarv. Vad skulle ordnas? Jag måste tänka på begravningen. Mycket jag skulle hinna nu. Ljus till platsen där Peter hade hittats. Kanske en blomma? Brukar man sätta kort? Var har jag bilderna? Jag vet att dom finns på någon hårddisk för jag hade gjort kopior på vintern. Jag ska fråga Peter om han vet... Nej, jag kan inte fråga Peter. Peter är död. Peter är ju DÖD.

Vill inte tänka. Måste komma ihåg allt som ska göras. Måste komma ihåg att ta med påsen med Peters personliga saker han haft på sig när han hittades, som vi fått från sjukhuset dagen innan. Var ska Peter begravas? Måste fråga Karoline. Måste ringa till andra jobbet - kan inte komma till båten nu. När var det Ida skulle komma? Vad är klockan? Måste hinna med allt. Måste skynda mig nu. Så mycket... Var ska jag börja?

Bilder till minnesstunden. Måste hitta bilderna.

Åkte till min lägenhet i Nykarleby. Kände ångest. Ville inte gå in där och få alla minnen kastade mot ansiktet. Men jag måste. Jag skulle ju hämta bilder. Fick träffa Agnes och Fanny, mina hundar, som är på sommarläger med min granne. Välsignade hundar. Sökte bilder och hittade en färdig kopia av Peters favoritbild som jag tog förra sommaren på kampingen i Ekenäs - han tyckte den hade så vackra färger. Peter är brunbränd och glad. Han var lycklig den sommaren.

Åkte vidare. Polisen nästa. Har jag påsen?
Jag satt och försökte få ordning på tankarna. Glömde dagar. Blandade ihop olika datum, tider. Måste kontrollera med textmeddelanden för att komma ihåg. Min hjärna orkade inte hålla kvar allt i minnet. Den började strejka, satte sig på tvären, ville inte samarbeta.

Satt och såg på polisens händer när hon skev ner min redogörelse. Hörde knapprandet från tangentbordet. Mådde illa. Fick inte luft, kändes som om jag höll på att få syrebrist och sakta kvävdes. Behövde få luft - MÅSTE få luft... Balkongdörren öppnades, jag fick sticka ut huvudet. Såg bilarna som körde förbi, människor ute på gården. Undrade om dom visste?

Jag fick ett glas vatten och förhöret fortsatte. Jag visste inte vad jag berättat för vilken av poliserna. Försökte minnas så gott jag kunde. Jag redogjorde hur jag jobbade, när jag kommit hem, när vi pratat senast, vad vi pratat om, våra textmeddelanden den sista natten. Frågor, frågor, frågor...

Hon frågade om Peter någonsin varit aggressiv mot mig. MIN PETER! Aggressiv? Mot mig? Han, som knappt klarade av att munhuggas - istället gick han bort. Konflikträdd, ville inte bråka. Skulle han vara aggressiv? Skulle dessa varliga, ömma händer slå mig? ALDRIG! Inte min Peter. Jag kände mig stött att dom ens frågade. Det var MIN PETER vi pratade om här. Inget monster.

Men jag förstod att hon gjorde sitt jobb och det hörde till rutinerna.

Hade jag kommit ihåg att berätta allt? Kunde inte tänka längre, ville bort. Jag var så trött. Såg en nyckelknippe på bordet - undrade om det var mina nycklar. Måste vara mina... Undrar vad dom ska göra med påsen?

Förhöret var slut. Jag fick gå. Körde till den plats där Peter hade hittats. Var inte riktigt säker för gatskylten fattades på ena gatan. Det var säkert här. Just på denhär platsen Peter legat med skallen spräckt. Hade han lidit? Visste han om vad som hänt? Hur länge låg han här? Hade han klarat sig om någon hade hittat honom tidigare? VAD VAR DET SOM HADE HÄNT??? VARFÖR LÅG MIN PETER PÅ EN GATA I JAKOBSTAD MED SKALLEN I BITAR??? Ingen kunde berätta - ge svar. Jag ville bort. Kände en sån fruktansvärd ångest.

Jag åkte till tågstationen för att hämta Ida. Hon kom från Ekenäs, ville finnas här. Min älskade Ida. Pratade med Karoline medan jag väntade. Vi grät.

Ida kom. Vi åkte till min bror. Jag ville inte vara i min lägenhet. Det var där vi hade varit mesta delen av tiden. Där jag hade alla mina minnen. Ville inte vara där - inte nu!

Försökte äta igen - fick ner två tuggor med köttfärslimpa och en burk med barnmat. Det gick bra bara jag inte behövde tugga. Kunde inte sitta stilla, måste vara i rörelse - hela tiden göra något. Pratade i telefon, gjorde en sida till Peters minne på Facebook - 600 medlemmar på två timmar. Pratade i telefon igen. Timmarna gick. Vart hade dagen tagit vägen. Planerade för följande dag. Måste hålla mig i rörelse - måste få så mycket gjort. Skall föröka få bort så mycket som möjligt tills Peter kommer. Nej, Peter kommer inte. Peter kommer inte idag. Inte i morgon. Peter kommer aldrig mera...

Jag vill hoppa av. Jag vill inte vara med längre...