Den Långa Vägen

Peter var min värld. Han var min bästa vän, min tvillingsjäl och min andra halva. Han gav mig en kärlek jag aldrig kunnat ana – den är starkare än döden, den var svårare än livet men den var vackrare än ljuset. Peters kärlek var fylld med något som jag aldrig känt förut – med Peter fick jag känna att jag äntligen hittat hem. Mitt sökande var äntligen över.

Vi pratade ofta om ödet - Vår gemensamma tro att allt är förutbestämt. Att varje människa föds med sin mängd dagar och när de runnit ut tar det världsliga livet slut. Då spelar det ingen roll om man står på ett risfällt i Vietnam, sitter bland munkarna i Tibet, vandrar med nomaderna i bergen eller går på en gata i Jakobstad. Allt som sker i livet har en mening - även döden. Ibland kan det göra smärtsamt ont och det kan ta en lång tid innan man inser varför men förr eller senare hittar vi svaret.

Vi träffades första gången i högstadiet. Varken Peter eller jag kommer ihåg hur vår korta tonårsromans började eller slutade – men båda kom vi ihåg det starka band som redan då band oss samman. Då var tiden ännu inte mogen. I nästan 30 år gick vi parallellt i livet utan att våra vägar möttes en enda gång. Men under alla åren fanns vi i varandras tankar som en varm känsla, en stilla undran och en längtan vi inte förstod. Vi levde våra liv på varsitt håll - mötte nya människor, miste många på vägen, samlade livserfarenhet. Skrattade, grät, kämpade, vann men också förlorade. När tiden äntligen var mogen möttes våra vägar igen. Denna gång med en gåva som inte är alla förunnade – gränslös och äkta kärlek. Från den dagen gick vi hand i hand.

I maj var vi på fotograferingsresa till Riga. Sista kvällen ville han ta kommandot. Han ville att jag bara skulle följa med och njuta av kvällen, han tog hand om mig på ett sätt han aldrig tidigare gjort. När jag trodde kvällen var över satte han mig i en taxi och förde mig till ett hotell där han ville visa mig den vackra utsikten över Riga. Vi tog hissen till 26:e våningen och Peter var så himla stolt när han visade mig utsikten, för han visste hur mycket jag skulle tycka om det jag såg. Jag har aldrig sett Peter så glad och så avslappnad som den kvällen. När vi satt där sa Peter att det finns ännu en våning. Men dit går inte hissen. Den sista biten måste man kämpa sig upp – och det är dit vi är på väg nu och vi är väldigt nära. Vi har bara en våning kvar till den 27:e himlen. 

För mig var Peter som ett pussel. Jag såg den vackra bilden men bitarna var utspridda. Vi byggde vårt pussel tillsammans, bit för bit. Kantbitarna var lätta att sätta ihop och jag fick ramen. En ram som visade en person som ville så mycket. Peter ville vara äkta, ville vara god – tänka goda tankar och göra goda gärningar och han var en person som i grund och botten ville alla väl. 

Ibland gick byggandet snabbt men ibland ville bitarna inte hitta sina rätta platser. Det var inte alltid lätt att förstå. Det var inte alltid så självklart att Peter bearbetade saker så som man väntat sig. Ibland blev jag arg och förtvivlad när jag inte förstod. Men vi pratade, vi filosoferade – skrev långa brev till varandra och varje dag ramlade någon ny bit på plats och vi började se en skymt av helheten och skymten av något stort. Genom våra långa och djupa diskussioner som varade långt in på nätterna, har jag själv utvecklats som människa. Ibland klagade jag över att diskussionerna ofta utgick från honom – tyckte inte jag fick utrymme. Men när jag ser tillbaka och inser vilken betydelse dessa diskussioner har haft, har jag förstått att det inte var saken vi diskuterade, utan det djup som fanns i diskussionerna som fick mig till insikt i många saker. Genom att spegla livet genom Peter, hans problem och hans erfarenhet har jag fått en ny förståelse, en ny dimension i mitt sätt att tänka. Allt har jag Peter att tacka för. När de sista bitarna har fallit på plats i vårt pussel – då var Peter redan borta.

Peter var en stor personlighet som sällan lämnade någon oberörd – och det är få som inte har någon åsikt om Peter. Var han än rörde sig gjorde han intryck på sin omgivning – både på gott och på ont, för Peter var inte som alla andra. Han hade sitt eget sätt att tänka, sitt eget sätt att lösa problem, han levde sitt liv på sitt eget vis och han gjorde det fullt ut. Peter var inte bara en person utan många och olika människor kommer ihåg honom på olika sätt. Men gemensamt för alla var hans outtröttliga engagemang för det han försatte sig i. Han gav av sig själv med en frenesi som är svår för andra att förstå. Han levde med en rasande fart och fyllde sitt liv till bredden med erfarenheter för att han hade så lite tid – så lite att han inte ens hade tid att vänta när han skulle födas. Redan då hade han bråttom till världen – så bråttom att han var nära att stryka med på kuppen . Men ödet hade flera dagar för hans räkning än så, även om Peter hela tiden vetat och sagt att han aldrig kommer att bli gammal. 

Många kommer ihåg Peter som en person som alltid var på väg. Den Peter jag kände var på väg hem. Han gav så mycket till sin omgivning och var ibland helt tömd på energi när han kom hem och allt han ville var att få lugn och ro. Få vara sig själv – få visa sig svag, visa sin sårbarhet, få släppa greppet och våga falla utan fallskärm. Att våga älska utan rädsla och förbehåll. För Peter sökte en trygghet i livet som varade, en inre ro och balans - för Peter var trött. 

Men han var livrädd för att bli beroende och ibland blev rädslan oöverkomlig och han försökte fly från sig själv. Peter hade ett stort bekräftelsebehov som drev honom och han ville bli älskad. Och jag älskade Peter för många saker. För hans sätt att vara mot mig. För hans innerliga glöd att vara ”på riktigt”. Jag älskade Peter för att han velat se mig som den enkla människa jag är. Att jag inte har behövt spela roller, inte behövt spela sofistikerad bara för att bli accepterad i rätta kretsar. Inte behövt låtsas vara bättre än jag är. Jag har älskat Peter för att han värdesatt det inre, inte det yttre. Jag har älskat honom för att han sett och värdesatt min kärlek, sett att jag velat honom väl.

Peter tyckte om att berätta och hade konsten att brodera ut sin berättelse så att den fångade åhöraren. Och han hade en alldeles egen humor och hans situationskomik var unik. Hans skratt var smittande och när han var på det humöret var det näst intill omöjligt att hålla sig för skratt. Han hade alltid något roligt i bakfickan.

Jag glömmer aldrig när Peter berättade om hur ”mounäs-karana” visar sin uppskattning. Vill man berätta åt en bekant att man tycker att han har en trevlig fru så säger man ju förståss inte att "No ha du na trevlig fru”. Nej, i Monäs säger man ”Hon har it naa feil hondi frun din”. 

Vill man gå ett steg längre och uttrycka sin egen tillgivenhet åt sin egen fru så pratar inte monsäbon om nå kärlek. Då monäsboen e riktigt romantisk då säger han ”Ja har it na emout te ja” och då pratar man om verkligen starka känslor ”å tå ere allvar”, sa Peter.

Peter tyckte om att laga mat och ibland när jag inte orkade äta mera så klappa Peter mig på baken och sa: "Hödo Lisen, nu ska du äta så heimani mett växer".

Sån var min Peter. En mångfacetterad man, en sökare och en mentor. En man som hade mycket att ge och som lämnar ett stort tomrum efter sig. Inte bara för mig utan för sina elever, kolleger, vänner, släktingar och inte minst som pappa. Förutom att jag fick en oförglömlig tid med Peter så fick jag också möjligheten att lära känna hans barn, som alla är stora personligheter – precis som sin far. 

I dag känner jag ett stort svart hål av sorg inom mig, en bottenlös saknad men hjärtat är fyllt av tacksamhet – en tacksamhet för att jag fick del denhär tiden med Peter. Tiden vi fick var kort – men det är inte kvantiteten utan kvaliteten som räknas. Och vi hann få mycket mera minnen och dela så mycket mera kärlek än många får uppleva under hela sitt liv. ”Toko tycke vi om” skulle Peter ha sagt. 

Till sist vill jag dela den sång med er som var min och Peters sång – en sång vi hade tänkt dela med oss vid ett festligare tillfälle men som idag får bli en manifestation och en lovsång för vår tid tillsammans.