Han hade så små händer

Mitt i all saknad ser jag hans händer. Dom var så små och mjuka. Vi satte ofta våra handflator mot varandras, jämförde händerna. Hans hand var inte mycket större än min, bara lite grövre och den passade perfek in i min hand. Vänliga händer, ömma händer - varma händer.

Var vi än gick ville han gå hand i hand. Jag minns hur vi skrattade när vi skulle gå till tvättstugan - inte ens den korta biten kunde våra händer vara ifrån varandra. Jag kan ännu förnimma den varma känslan när jag kände hur hans hand trevade efter min. Även i sömnen sökte hans händer mina, ibland lät han handen bara vila mot min rygg för att känna närheten.

När jag var hos honom på sjukhuset och det var dags att ta farväl för sista gången ville jag inte släppa hans händer. Så länge hans hand var i min var han hos mig, var han kvar. Hur kan man släppa en sån hand? Låta honom gå?

HUR JAG SAKNAR HANS HÄNDER!





"Håll min hand, släpp den aldrig - och jag skall leda dig för evigt"





Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0