Den Långa Vägen

Samma vecka Peter gick bort hade jag inbokat en fotografering i Helsingfors till slutet av veckan, ett projekt jag gör tillsammans med en 13-årig flicka - Ilona (Essiv form av finskans "glädje". Ilona = som glädje). Fotograferingen skulle ske på Barnkliniken K10 - Avdelning för cancer- och blodsjukdomar. Ilona var inne några dagar för sin sytostatikabehandling och vi skulle fortsätta fotoprojektet som vi startade ett par veckor tidigare och som så småningom kommer att bli en bok. Hon hade skrivit många mail under veckan och hon var så förväntansfull. Men jag var så trött. Chocken hade inte hunnit lägga sig och jag visste inte hur jag skulle orka ta mig till Helsingfors. Att ta sig genom dessa 500 km kände som en oöverkomlig uppgift. Men hur skulle jag säga åt denna förväntansfulla 13-åring att det blir inhiberat? Det var inget alternativ. Så jag bestämde mig för att åka trots allt - en resa jag inte ångrat en sekund.

Att umgås med denna 13-åriga flicka och hennes familj är som att ta steget till en värld där sorg inte exicterar. När man kommer in i rummet där dom finns är rummet så fyllt av glädje att ingen sorg får plats. Jag fick förmånen att dela två dagar med denna underbara familj, just när jag behövde glädjen som allra mest. Målet med besöket var att fotografera, men det blev mera att bara umgås - vi spelade spel, pratade eller bara satt tysta - och tog några bilder ibland. Det var så lätt att bara få vara. Vilken befriande känsla.

På samma resa träffade jag min barndomsvän Mayvor som jag inte träffat sedan gymnasiet. Hon erbjöd mig en sovplat och jag fick bo hos henne och hennes härliga familj under dom dagar jag var i Helsingfors. Hur lätt det var att umgås även om vi inte träffat varandra på 30 år. Som om åren där emellan aldrig exicterat. Vi hade mycket att ta igen i form av erfarenheter vi haft. Ja, det blev stunder av gråt och det blev att ventilera det som hänt - men det blev också mycket annat. Äkta vänskap!

När jag skulle åka hem kände jag att jag hade behov av att sitta ensam. Jag ville skriva mitt minnestal till Peter - sitta i lugn och ro och få tänka ifred. Det var så mycket jag hade inom mig, så mycket jag ville ha sagt. Jag beställde en arbetshytt - trodde jag skulle få ha den för mig själv. Egoistiska tanke. När jag steg på tåget fanns det redan två personer i hytten. En äldre kvinna och en ca 35-årig man. Samtidigt med mig klev också en yngre kvinna in i hytten. Jag tog fram min dator, meddelade dom övriga att jag antagligen kommer att sitta och gråta - jag har nyss förlorat min älskade - men ingen behöver ta illa vid sig. Ingen behöver ta någon större notis om mig.

Plötsligt stannade allt i kupén. Den äldre kvinnan slutade med sitt korsord, mannen lämnade sin dator och den yngre kvinnan, som förberedde sig för en tentamen följande dag, slutade läsa. Allas blickar riktade sig mot mig, men på ett mycket vänligt sätt. Det fanns värme och en empati i luften som man nästan handgripligen kunde känna. Fyra helt okända människor för varandra satt inklämda i ett litet utrymme - och plötsligt fanns en gemenskap och en vänskap som inte alltid är lätt att hitta ens bland dom människor man känner. En slags äkthet jag har svårt att beskriva. Vi satt i nästan fyra timmar och pratade - om allt det man aldrig skall prata med okända om. Död, politik, religion, ekonomi - men också om kärlek, förhållanden och inte minst om andevärden. Ett fyra timmar långt möte som kom och gick - men som innehöll så mycket mera än bara kallprat med grannen i stolen bredvid.

Tre dagar och tre möten som betytt mycket för mig. Jag fick energi att orka ta mig genom den hetsiga veckan innan begravningen - med allt som skulle ordnas. Och jag fick kraft att orka genom begravningen. Människor som fanns på rätt plats vid rätt tidpunkt. Eller är allting redan förutbestämt? Var dessa människor sända för att jag skulle träffa dom just då, när jag behövde dom som mest?

Så lite det behövs för att finnas till, för att göra skillnad. Att dela med sig av lite empati, medkänsla - det är allt. Ibland räcker det att bara finnas till.

Tack till alla er, kända och okända, som har delat med er och funnits till. I nöden prövas vännen.