Den Långa Vägen

Sorg och saknad är starka känslor. Det är lätt att glömma bort att det fortfarande exicterar ett liv bakom alla tårar. Värden fortsätter att snurra, timmarna förvandlas till dagar och natten byts till dag. Människorna runt omkring fortsätter att leva sina liv, det kommer en midsommar i år som alla andra år, människor föds och människor dör. Inget runt omkring stannar upp, även om det känns som om det egna livet har dragit på handbromsen och tvärstannat - mitt i farten.

Någon pratade om bitterhet. Jag började fundera. Är det bitterhet jag känner?

Jag fick vandra en kort tid vid Peters sida. Jag fick känna en kärlek som jag inte visste fanns. Jag fick leva den bästa tiden av mitt liv sida vid sida med en man jag visste var min själsfrände. Något som är få förunnade. Vad har jag att vara bitter över?

Jag är sorgsen, arg, förtvivlad och känner mig maktlös. Tycker inte att livet är rättvist som tagit Peter ifrån mig. Jag vet att allt som sker har en mening, men kan inte hitta lösningen på meningen med att först hitta och sen förlora den människa jag har sökt i hela mitt liv. Jag känner en ordlös saknad, en längtan som bränner i mitt bröst. Men bitter? Nej, jag känner ingen bitterhet.

I dom tyngsta stunderna och i den djupaste sorgen, när allt känts som ett stort mörker och livet känts mera som en börda än som en gåva - då har jag ställt mig frågan: vad har jag att leva för?

Jag har hittat många orsaker.

Jag har världens underbaraste dotter - Ida, 18 år. En ung, vacker kvinna med ett hjärta av guld. Jag har ibland undrat hur det kan finnas så mycket utrymme för empati i en enda människa. Alltid ett vänligt ord, en varm omtanke om andra och andras väl i fokus - ibland på hennes egen bekostnad. Ida är inte bara min dotter, hon är också min bästa vän. I dom smärtsammaste stunderna har hon funnits till hands, alltid med ett tröstande ord. Hon har aldrig sagt ett fult ord åt mig, alltid behandlat mig med kärlek och respekt. Ida är min stora glädje, stolthet och min starka klippa. Någonting gott har jag gjort i livet eftersom jag förtjänat att bli mamma till denna unika varelse. Ida, jag älskar dig och är så lycklig att du finns.

Jag har mina syskon som jag älskar.

Min fina storebror Stig - riddaren som alltid fäktat för sin lillasyster. Som igen en gång fanns till, öppnade sitt hem för mig när jag behövde någon att ty mig till efter den fruktansvärda händelsen. Hans fru Ann-Kristine som tog ledigt från jobbet för att vara hemma med mig "dagen efter". Dom ställer alltid upp - i vått och torrt.

Mina andra syskon: Benita, Attina, Nina Michaela, Tove och Nina - dom finns alltid där, alla på sina egna sätt.

Gunborg och Harry - tack.

Mina "nya" barn genom Peter. Alla långa samtal med Karoline - vart har tiden försvunnit? Vad jag är glad att hon finns. William - min enda "son". Jag har alltid sett fram emot helgerna med William - en godhjärtad och känslig ung pojke som alltid varit så snäll mot mig. Väntar på att jag snart skall få ha honom i Vasa några dagar. Erika, som funnits i våra diskussioner, även om hon inte själv varit närvarande. Men hon finns i högsta grad.

Mina vänner - nya och gamla - vilken kraft jag har fått. Okända fantastiska människor, som skrivit, tröstat, uppmuntrat och stöttat. Gamla vänner som finns till hands när nöden är som störst.

Värdens bästa sommarjobb på Vasabladet. Jag får göra det jag brinner för - fotografera. Jag har blivit mottagen som en fullvärdig medarbetare från första dagen. Har kännt mig välkommen. Jobbet har hjälpt mig att få vila tankarna från sorgen, gett mig en möjlighet att läka en liten stund. För mig har det varit mera terapi än jobb. Ett andningshål som syresatt min tillvaro. Och alla mina nya fina arbetskamrater - en källa till glädje.

Mina hundar Fanny, Ellen, Wilma och Agnes. Bara Ellen är hos mig i Vasa - men med sin stora personlighet fyller hon hela rummet och utan henne skulle livet vara mycket sorgsnare. När hon sätter sina tassar runt min hals, sitt huvud mot mitt bröst och sticker nosen i halsgropen kan jag känna hennes kärlek. Med sin glädje, tillgivenhet och närhet ger hon mig en tröst som bara Ellen kan förmedla.

Ja, jag har mycket att leva för. Mycket att känna glädje över. Oändligt mycket mera att vara tacksam över.  Ibland får glädjen och tacksamheten bara ingen plats när sorgen och saknaden tar över, men allt har sin tid. Varje stund skall levas. Varje tår skall fällas. Varje sorg skall sörjas. Livet skall levas, för jag har så mycket...

Det är bara Peter som fattas mig.