Den Långa Vägen

I världen är du bara någon - för någon kan du vara hela världen!

Ensam

Peters födelsedag. Alla helgons dag. Farsdag. Och sen kommer julen. Hela tiden saker som påminner. Som framkallar den där bedrövliga känslan att man är ENSAM. Ensam, ensam, ensam... Understuket. Med tusen streck. Svarta, fula, tjocka streck. Så att man inte missar det. Inte glömmer...

Jag vill inte vara ensam. Åtminstone inte känna mig ensam. Jag vill ha den där känslan av tvåsamhet - förtrolighet - bara du och jag-känslan. Vi. Oss. Tillsammans. Här. Nu. I morgon. Sen. ALLTID.

Men den är borta. Förgången. Upplöst och försvunnen. Kvar finns bara ett stort, fult ord. Vill inte ens säga det. Vill spotta ut det. Riktigt harkla fram det ur halsen och spotta ut det så långt det går. Fula, illasmakande ord. Ger en besk och bitter smak i munnen.

Förstår precis hur Du känner Dig. Min sambo dog 26 september endast 53 är gammal. Mitt framför mina ögon hemma i soffan. Det är för djävligt, vill bara dö, slippa känna, slippa allt. Livet blev inte alls som man tänkt sig, allt är bara fel. Vet inte hur man ska orka men måste kämpa för mina barn. Vet bara inte hur det ska gå, varför måste det gå? Jag är 51 år och orkar inte börja om igen, vi hade bara varit tillsammans i 5 år, men jag var helt övertygad om att det var för evigt. Att vi skulle bli gamla tillsammans. Lider med Dig men har ju tyvärr inga tröstens ord. Allt blir bara tomma ord, helt utan betydelse. Inget, jag menar inget, kan lindra. De säger att tiden läker alla sår, men jag vet inte, vet verkligen inte om det kommer att bli så. Hoppas, hoppas dock att det blir så, även för Dig. Det är så många olika känslor som far runt i huvudet just nu allt från obeskrivlig sorg och saknad till ilska, varför lämnade Du mig? Denna jävliga aldrighet, aldrig, aldrig mer, den är helt ofattbar, verkligen helt ofattbar. Ska vi aldrig mer ses? Aldrig? Å så överlevnadsplikten, två nya ord jag gärna hade varit förutan, Du med förstår jag. Livet är orättvist, så är det bara. De finaste får lämna först verkar det som, varför? Kramar i massor till Dig! Inger

Jag förstår din känsla. Jag har varit där. Och jag tror inte heller att livet läker alla sår. För ärrena blir kvar, ju djupare sår desto större ärr och dom kan göra väldigt ont när man rör vid dom.



Livet kommer aldrig att bli som förut. Men sorgen bleknar, saknaden lär man sig att leva med. Livet kommer att återfå sin mening. Men det är så ohyggligt svårt att se när sorgen är som allra svartaste svart, ogenomtränglig. När den börjar tappa sin färg, övergå till grått och bli mera genomskinlig och genomtränglig - då släpper den fram livet. Man börjar återfå känslan av förnöjsamhet - känna livets mångfald.



Livet är orättvist. Livet är grymt ibland. Men livet har också varit underbart. Därför känner man den djupa sorgen.



"När ni är sorgsna, blicka in i era hjärtan,

och ni ska se att ni i verkligheten gråter över det som en gång beredde er glädje"



Khalil Gibran - Profeten