Fem månader
Jag saknar dig Peter. Jag saknar dig så mycket att det gör ont. Jag har så många frågor kvar inom mig som jag aldrig hann få svar på. Så mycket vi inte hann göra, se och uppleva tillsammans. Så många planer som raserades. Du skämtade ibland om flickan som hade framtiden bakom sig. Du anade aldrig hur rätt du hade. Här sitter flickan med framtiden bakom sig - Vår framtid. Allt "vi" finns bakom mig. Och "vi" var min framtid... Var skall jag söka framtiden nu?
154 dagar utan dig. Jag har försökt att acklimatisera mig till det här livet i 154 hela dagar. I 24 timmar om dygnet, i varje situation har jag försökt anpassa mig. Jag hade aldrig kunnat tro att det är så svårt att lära sig att leva utan någon som man levt utan i över 43 år av livet. Jag visste inte att kärleken var så stark. - När jag träffade dig insåg jag att kärleken var något stort - då insåg jag vad jag har saknat. Nu är jag smärtsamt medveten om vad jag förlorat. Ingenting kan någonsin bli som förr.
Jag läste dina sms du sände för ett år sedan. I ett av dom skrev du såhär, sänt den 4.11 klockan 22:27
154 dagar utan dig. Jag har försökt att acklimatisera mig till det här livet i 154 hela dagar. I 24 timmar om dygnet, i varje situation har jag försökt anpassa mig. Jag hade aldrig kunnat tro att det är så svårt att lära sig att leva utan någon som man levt utan i över 43 år av livet. Jag visste inte att kärleken var så stark. - När jag träffade dig insåg jag att kärleken var något stort - då insåg jag vad jag har saknat. Nu är jag smärtsamt medveten om vad jag förlorat. Ingenting kan någonsin bli som förr.
Livet känns så tomt utan dig, Peter. Jag saknar gnistan, den riktiga livsglädjen. Viljan. Jag har inte riktigt kunnat hitta den riktiga meningen med livet utan dig. Den nya meningen. Men jag lever. Jag känner. Jag älskar. Och jag saknar! Men det är tungt att älska någon som inte längre finns här fysiskt... När man inte får röra, känna värmen, närheten - den fysiska kontakten. Ändå känner jag din närvaro ibland. Men bara som en känsla.
Om och om igen får jag ta nya tag för att komma framåt. Ibland känns det som om jag drog en alltför tung släde efter mig i grus. Jag försöker släpa hela bördan efter mig, jag orkar inte - stannar. Får nya krafter och släpar en meter till. Jag blir starkare. Och vid varje stopp faller en liten del av lasten av och det känns en anings aning lättare.
Ibland känns det som om jag snurrar i ett ekorrhjul. Jag springer och springer men kommer ingenstans. Jag har fastnat på samma ställe - ingenting sker och ingenting går framåt och jag sitter fast. Jag vill bara stänga av och hoppa ur - inte vara med längre. Ibland är det bara tomhet. Tysthet. Vakuum.
Om och om igen får jag ta nya tag för att komma framåt. Ibland känns det som om jag drog en alltför tung släde efter mig i grus. Jag försöker släpa hela bördan efter mig, jag orkar inte - stannar. Får nya krafter och släpar en meter till. Jag blir starkare. Och vid varje stopp faller en liten del av lasten av och det känns en anings aning lättare.
Ibland känns det som om jag snurrar i ett ekorrhjul. Jag springer och springer men kommer ingenstans. Jag har fastnat på samma ställe - ingenting sker och ingenting går framåt och jag sitter fast. Jag vill bara stänga av och hoppa ur - inte vara med längre. Ibland är det bara tomhet. Tysthet. Vakuum.
Jag läste dina sms du sände för ett år sedan. I ett av dom skrev du såhär, sänt den 4.11 klockan 22:27
"Hej. Märkligt - hinner knappt börja åka iväg. Innan jag känner saknaden. Du är så himla fiin lisen. Ser fram emot helgen med min älskade. :)"
Så bekant och så aktuellt. Saknaden fanns alltid där. Alltid när vi inte var tillsammans. Nu ska jag ständigt leva med den. Det är så svårt, Peter. Ja, jag vänjer mig. Samtidigt vill jag inte vänja mig - men jag gör det ändå. Och det kommer dagar när jag känner att det är lättare. Jag känner mig själv lättare. Sen tar jag några steg bakåt igen. Faller tillbaka, får börja på nytt. Men varje dag är en dag närmare...
Jag älskar dig, Peter ♥!
Jag älskar dig, Peter ♥!
"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer"
Alf Henriksson
Peter vid världens ände, Monäsbryggan 15.11.2009
Kommentarer
Trackback
