Den Långa Vägen

Idag önskar jag att jag var stark. Att jag orkar ta dagen som den kommer. Orkar se alla människor. Orkar stå mitt i vimlet och le, fast hjärtat blöder. Orkar stå med rak rygg fast bördan tynger. Orkar vara social fast jag längtar till tystnaden.

Första dagen på mitt ordinarie jobb efter Peters död. Är jätte glad att se min efterlängtade jobbkompis och vän, Ilse. Vi har mycket att prata om. Vi har inte setts på över ett halvt år, bara pratat i telefon. I morgon kommer det att finnas tid för pratet. Mera tid.

Det känns inte bra att vara här, men jag vill försöka. Vill få tag på vardagen. Vara vanlig. Jobba och förtjäna min lön. Men det gör ont. Det är så många minnen som anknyter hit. Jag minns varje gång jag skulle åka på jobb. Peters ögon som blev så sorgsna. Hans oro redan ett par dagar innan. Hans sms fyllda av längtan när jag var här. Alla kärleksord. Ord som höll mig levande, satte plåster på min längtan - fick mig att orka. Vem ska nu hjälpa mig genom dagarna med tröstande och kärleksfulla sms? Nu, när det är tyngre än någonsin att vara här.

Idag känns saknden väldigt, väldigt stor!