Den Långa Vägen

Det är som om man är i en helt annan värld när man är här. Ingenting är vanligt. Normalt. Det ständiga ljudet runtomkring mig. Atmosfären som är helt sin egen. Den ständiga rörelsen. Det känns som om man aldrig har tid att stanna upp.

Jag har fått mycket positiv energi av Ilse. Vi har haft många långa härliga pratstunder - om allt möjligt. Inte bara ältande. Egentligen nästan inget ältande alls. På söndag morgon, klockan 03.00 när vi slutat jobba, slog det mig plötsligt. Lördagen hade varit den allra första helt gråtfria dagen - dag 166. Lördagen den 20.11.2010. Jag kände mig plötsligt så väldigt lätt. Full av hopp. Kommer jag verkligen att kunna gå vidare i livet och klara av att bära saknaden. Klockan 03.00 på en söndagsmorgon kändes det så.

Ilse åkte hem. I natt satt jag och pratade med Katja i infon. Bytte erfarenheter och tankar. Klockan blev långt in på småtimmarna och bytte till större timmar innan jag var i säng. Känns bra att få föra djupa diskussioner. Har saknat det. Här känns det som ännu viktigare - för att orka vara i denhär atmosfären.

Saknar Peter.