Fyra månader
Varför måste du gå?
Jag kan fortfarande höra dina steg, Peter. Sakta, sakta... som en sorgsen sång ljuder dom inom mig. Och det är bilden av dig jag ser när jag sluter mina ögon. Känner sorgen, längtan, saknaden som en tyngd över min kropp. En malande värk i min själ. Kryper ihop. Går sönder. Och reser mig igen. Om och om igen.
Jag har gjort Riga bilderna till utställningen. Dom är tillägnade dig. Det är bilder gjorda med saknad och kärlek. I varje bild känner jag din närvaro. I ljuset. Speglingarna. I det återkommande blåa. Och jag kan ännu höra din röst: "Vi är väldigt, väldigt nära nu..."
Ja det är så konsbaratigt att månaderna bara går.. tiden försvinner... Snart har det gått ett halår, snart ett år... blir man någonsin sitt vanliga jag? Skönt att du kan använda bilderna, skönt att du kan skapa något som påminner om Peter, och som är till peter!
Kram Malin
Jag minns 4e månaden, den var tung! 3e var värre och 5e med...nu kommer 6e och den suger också. Det tar nog betydligt längre tid än så...här står vi dock på rad hos varandra....du o jag o Malin och några till? för att kämpa tillsammans och söka tröst och styrka hos de andra med samma sorg. Stor kram, jättefin bild!
Malin: Jag tror inte man kan bli den man varit. För saknaden och kärleken kommer vi alltid att bära med oss - även om den bleknar med tiden och ger utrymme för andra färger. Och ja - varenda tår jag förbrukat under editeringsprocessen av bilderna är förgylld med en kärlekshälsning till Peter.
Malle: Det är så skönt att ni finns. Att ni orkar kommentera ibland. Att ha någon att följa, och som följer mig på den långa vägen.
Den största kram till er båda!
