Den Långa Vägen

I världen är du bara någon - för någon kan du vara hela världen!

Sorgeprocessen, fas x

Det är konstigt hur många tankar som kommer i huvudet när man är på terapin. Hur många insikter man får bara genom att sitta där i rummet. Min terapeut säger inte så mycket - hon LYSSNAR. Men det hon säger får mina egna tankar att spinna vidare och själv hitta insikter. Får mig att analysera och fundera. Tankar jag inte tänker lika klart i min ensamhet.

Idag pratade vi mycket om hur jag förändrats under min sorgeprocess. Min utveckling i sorgearbetet. Och jag märker ju en tydlig skillnad när jag ser tillbaka på sommaren.

Jag är för tillfället inne i en period när jag kan andas och leva utan att varje andetag gör ont. Sorgen har förbytts till någonslags motvillig acceptans. Ja, sorgen finns kvar men den har bytt skepnad. Den är inte lika vass i kanterna mera. Dom vassaste kanterna har slipats ut och sorgen skär inte längre in som rakblad i min själ och mitt hjärta blöder inte varje dag. Det har börjat bildas en skorpa på såren, men ännu blöder det ibland. Dagar när man bara vill skrika ut sin förtvivlan, ilskan och besvikelsen att livet blev såhär. 

Saknaden finns kvar som en ständigt malande värk. "Sorge-gråten" har förbytts mot en "saknad-gråt". Saknad efter något som inte längre går att bygga upp och återskapa. Saknaden av "då", allt vi hade som aldrig går att få tillbaka. Längtan efter det man älskade så högt.

Framtiden som inte fanns har börjat få en svag skepnad. Bladen är inte längre helt vita. Idag kan jag se längre fram än en timme i taget. Jag kan planera för saker i framtiden, även om den "stora" framtiden fortfarande är för öm för att kunna kännas vid. Det var där vi skulle vara tilsammans. Den där framtiden som finns långt borta, som man inte planerat men som man räknat med att dela. Den framtiden har suddats ut och den vill jag inte tänka på. Inte ännu. Jag nöjer mig med att kika bakom knuten och titta in i framtiden som sträcker sig några veckor fram. Men det är mera än för några månader sen. Mycket mera.

"Då"-framtiden...

Jag önskar att min psykolog hade varit mera den tysta sorten- hon gav så pissiga råd och så gick allt åt fanders. Jag skyller på henne. En del är faktiskt hennes fel. Det såg jag inte då, ddå var jag bara svag och följde villigt och uppgivet exkt vilket råd som helst eftersom jag var helt vilsen - idag inser jag att hon tog sig rollen som mentor snarare än terapeut. Hur som helst....skönt att dina kanter är mer mjuka nu...att livet har blivit mer hanterbart. Kram

Ibland kan terapi mera stjälpa än hjälpa, om rollerna blir fel. Jag är så glad att jag fått den person jag fått. Hade aldrig varit såhär långt på väg annars. Den vetskap hon har, har ju ingen annan. Hon är den enda som har haft svar på dom frågor jag behövt få besvarade och bekräftade. Det har fått mig att gå vidare med små steg.



Ja, och sorgkanterna har slipats, men dom är fortfarande skarpa men inte lika vassa. Lite som en oslipad kniv. Jag hoppas dom en dag skall vara riktigt runda och mjuka - så att man inte längre behöver blöda och skrapa sig på dom.