Den Långa Vägen

Jag läste i en av bloggarna jag följer, hur hustrun hade fått vara med i varje skede av olika undersökningar som gjordes på hennes man. Hon hade fått vara med när dom gjorde dom kliniska undersökningarna som säkerställde att hennes man var hjärndöd. Hon fick tid med sin döda make för att ta farväl innan han skulle börja skäras i inför organdonationen. Efter att operationerna var gjorda blev hon, som överenskommet var, inkallad till sjukhuset för att kunna vara med och tvätta och klä sin man i hans egna kläder - även om det var mitt i natten. Hon fick med egna ögon se att han verkligen inte hade någon hjärnfunktion. Hon fick en sista gång fysiskt hjälpa och ta hand om sin man. Men framför allt - hon fick tid att ta farväl. Dethär var i Sverigen.

Jag känner mig grundlurad. Jag känner mig bestulen - på den tid som hade funnits att få ta ett riktigt avsked av Peter. Inte bara nångon minut här och någon minut där bland alla klapprande klackar och klirrande nycklar och sköterskor som med sin blotta närvaro signalerade att vi var i vägen och hindrade deras jobb.

Varför fick jag stå ensam i väntrummet, i mellanrummet mellan korridoren och avdelninen - utan en förklaring varför jag stod där? Jag hade ringt upp till avdelningen när jag stod nere på parkeringen. Dom sa att jag bara behöver ringa på så kommer någon och hämtar mig. Varför kunde dom inte berätta att jag skulle få vänta länge innan någon kom? Varför kunde dom inte berätta vad som uppehöll dom så att jag inte kunde komma in - att dom höll på med den kliniska undersökningen? Flera människor kom och gick ut och in på avdelningen och jag frågade varje person "Vad händer? När får jag komma in?". "Jag vet inte", var svaret. Eller "Jag ska kolla, vänta lite" men dom kom aldrig tillbaka.

Efter att ha fått chockbeskedet att min älskade ligger med krossad skalle och utan hopp att överleva. Efter att ensam ha kört 3,5 timme i fullständigt chocktilllstånd för att få spendera det sista korta tiden jag kan med honom. Efter att ha nått fram och med vetskapen om att han ligger några meter bort, bakom den låsta dörren - då känns ensamheten i det lilla rummet som en verkligt stor ensamhet. Och rummet känns väldigt trångt och syrefattigt. Och ångesten känns vassare än någonsin när den sliter i hela kroppen. Då känner man sig väldigt, väldigt liten - väldigt sårbar - och totalt utelämnad till andras välvilja. Huvudet som sprängdes av alla frågor: Vad har hänt? Varför? Hur? I den stunden lämnades man helt ensam, utan en enda förklaring. Folk gick bara förbi som om jag inte fanns - som om jag var osynlig. Jag kände mig osynlig - åtmonstone genoskinlig... 

Bråttom, tänke jag först. Men inte en enda av dom personer som kom och gick verkade ha bråttom. Vissa småpratade och skrattade när dom gick förbi. Andra bara gick med normala steg. Inte en enda gick med snabba steg. Jag såg ingen rörelse alls inne på avdelningen när jag kikade in när dörrarna öppnades.

Varför fick jag inte vara med när dom gjorde dom kliniska testerna? Jag fanns på plats men jag stod i ett ingenmansland - bakom låsta dörrar. Varför fick jag inte möjligheten att själv kunna se att han verkligen inte hade någon hjärnfunktion längre. Det hade varit mycket lättare att acceptera det faktum att han verkligen var död. Att själv ha sett det med egna ögon. Men här vill man tydligen inte ha anhöriga i vägen. För den känslan hade man hela tiden - man var bara i vägen.