Den Långa Vägen

Så var den hyfsade känslan över för den här gången. Man känner sig som vanligt igen - gråtfärdig, håglös och ensam. Utan lust med någonting. Inte ensam utan vänner utan ensam som - individ. Ingen Peter som sitter vid köksbordet och håller mig i handen över bordet. Ingen Peter som stryker mig över håret. Ingen Peter som pratar om livets alla nyanser. Ingen Peter... Insikterna har förvandlats till längtan och ångest. Solen sken hela dagen men jag såg bara grått. Glädjen försvann igen - gråten har återkommit.

Jag var på födelsedagskalas hos syrran, vars son fyllde 8 år. Ville så gärna vara social men orkade inte. Satt mest tyst och stirrade ut i intet. Uppfattades säkert som tråkig och butter av omgivningen, men orkade inte spela upp. Hade helst bara suttit och gråtit, men jag svalde och svalde tills jag kom till bilen.

Jag borde börja gå genom Riga-bilderna som skall användas till fotoutställningen i höst. Men vet inte hur jag skall kunna öppna mappen med bilderna. Peters och min sista resa - dryga tre veckor senare var han död. Det känns ångestfyllt att titta på bilderna - minnas hans glädje på vår resa till 27:e himlen, vår sista kväll som var helt underbar, sista dagen vi bara vandrade hand i hand och njöt av det soliga Riga...

Killen vi hade som guide i dom öde husen vi fotograferade sände ett mail för nåra veckor sedan. Frågade hur bilderna blev, om han kunde få några som minne. Sände så mycket hälsningar till Peter. Han visste ju inte... Jag informerade honom om vad som hänt och att jag inte orkat titta på bilderna - han förstod.

I morgon måste jag försöka öppna mappen - gräva i det onda såret. Tvinga mig att möta ångesten, förtvivlan och alla minnen som jag vet gömmer sig där. Jag vill inte, men jag måste.