Den Långa Vägen

Tre månader, Peter - 93 dagar - och varendaste dag har jag saknat dig. Gråtit. Haft ont i själen, varit tom i hjärtat. Tänkt på dig och önskat att det aldrig hänt. Önskat att jag trots allt skulle vakna ur mardrömmen - men jag vaknar inte. För det är min verklighet. Att öppna ögonen på morgonen och inse, att du inte finns bredvid mig. Att förstå att du inte kommer på kvällen - för du kommer aldrig mer. Du är borta. Jag är ensam och du fattas mig.

Sommaren är slut nu, Peter. Fast den aldrig ens började - för mig har det bara varit en lång svart höst. Hur skulle jag kunna se solen när det var du som var min sol - i mitt hjärta. Du, som lyste upp min dag med ditt smittande leende. Vi fick bara en sommar... men solen sken i 1,5 år.

Minns du när du hämtade mig från Ekenäs förra hösten - i september. Efter den underbara sommaren vi haft. Vi hämtade mina saker från Villa Snäcksund och stolen jag fick som minne från "Flickornas Slott"-projektet satte du på taket på bilen och sa "Här ska du sitta hela vägen, för du är min drottning". Och vi skrattade. Sådär djupt-från-magen- skratt som vi brukade. Det är länge sen nu...

Jag saknar dig, Peter.

Drottningens tron

En lycklig Peter vid Raseborgs ruiner 5 juli 2009

Nu åker vi hem... Ramsholmen 13 september 2009