Vill inte förlora mera
Jag vill inte missta någon av mina nära och kära mera, men inser realiteten - det kommer jag troligen att göra igen. Kanske flera gånger. Såtillvida det inte är jag som får gå som nästa. Själv är jag inte rädd för döden. Inte för egen del.
Jag är rädd att någonsin mera bygga upp en relation. Jag orkar inte gå genom det här en gång till. Att förlora min livskamrat som man byggt upp en framtid med. Förlora framtiden. Vilken garanti har jag för att det inte sker igen - ingen! Den enda garantin jag kan bygga upp är att inte bygga nån relation.
Just nu känns det som om det inte är värt det - att frivilligt gå genom skärselden på nytt. Engagera sig och sen förlora allt. Tur att jag inte kände så före jag träffade Peter. Då hade jag kanske aldrig vågat ge mig in i förhållandet. Eller hade jag? Är det kärleken som driver trots allt? Är kärleken starkare än ångesten och rädslan för att förlora?
jag gråter kopiösa mängder varje gång jag läser bloggen,,,idag tänker jag på att kärlek kan te sig så olika under ens livstid, passionen kanske inte alltid har lika stor del i ett kärleksförhållande, man kan uppleva, ge, få, vara delaktig i kärlek-en kärleksrelation utgående från vilken kapacitet man har just då i livet, och det kan kännas stort, komplett och heltäckande i ens vardag,även om satsningen ser olika ut i olika relationer. Jag tror ju att man möter den rätta bara en gång i livet, alla andra är möjliga partner, som det visst kan fungera med men,,,
Kärleken är stor, kärlekstanken är så grundläggande för människans väsen och natur. Hoppet är det sista en människa överger. Rädsla och ångest skall vi inte fly ifrån, vi kämpar och plågas, jobbar oss igenom det och lär oss lite mer om oss själva, blir starkare, men kanske också försiktigare. Precis som du gör nu, sörjer, pinas,upplever en skiljsmässa från inte bara en person utan från ett liv,från en vardag som var menad att utgöra din grundtrygghet. Ångest som du skriver om.
Lisen, bevara din ärlighet, var stolt över den, bevara din raka blick, ditt grymma, härliga skratt för vi vill uppleva det igen. Det får vara inkapslat , inbäddat, ligga i träda, men behåll det inom dej tills det har lust att ploppa fram. Kanske inte i exakt samma form eller nyans som tidigare, men i nån form, vid nåt tillfälle. Det får tiden utvisa, det får ta den tid det tar. Låt din själ bestämma takten och vägen. Kramar
