Våren är här men var är känslorna?
Förstår dig precis men för mig har det bara gått tre månader och jag tycker bara att det blir värre.Jag är rädd att det inte kommer att gå över någonsin paniken ligger på lur.Jag saknar honom så enormt han finns med mig överallt.Jag finner en viss tröst i det du skriver så jag läser ofta det du skriver.
Styrka till dig från mig/Leila
:))
Först vill jag skicka en litennotis till Leila ovan...
isllafall så som det var för mig så BLIR det värre. Mnad 3 och 6 var värst!!!! Nästan lika illa osm precis när det hände mig...att min man dog. Jag tror det ingår i konceptet....det är först efter ett tag som man börjar fatta att för alltid är för alltid....och det är då paniken kommer på allvar.
Lisen:
usch ja vad skall man säga? Jo man undrar...själv har jag ju haft annat lite tramsigt att tänka på i ett par dagar men....innna det - svartaste sorg...och jag vet att det snart kommer tillbaka....man undrar hur lång tid det skall ta? Jag ligger ju lite framför dig...kanske blir du tramsig och avledd i ett par dagar ungefär 2 v innan årsdag med ;) hoppas det....för vad det än är värt så är allt som distraherar bort känslan av att konstant vilja kasta sig i älven värt att beljubla. För det är ju där man är egentligen...i ensamhetens kvicksand. Stor kram
Tack snälla det är så skönt när man känner att någon verkligen har varit där och verkligen förstår hur hemskt det är.Jag har skaffat mig en liten kisse som jag tror skall hjälpa mig i min ensamhet och bottenlösa förtvivlan.Hur skall man kunna ta in detta att han dog på vår 42-åriga bröllopsdag nyårsafton 2010.Det gick så fort precis som om någon drog ut kontakten.
Tack och kramar till er/Leila
Leila: Ja, jag kommer ihåg tre månader - känslan av att sitta i en bubbla och titta på världen som från åskådarläktaren. Man var närvarande men inte med. Inte i den riktiga världen. Och sorgen var svart, svart... Och längtan gick inte att beskriva i ord. Och som Malle säger - det kändes som om det bara blev värre - just för att man började inse innebörden av "Aldrig mera". Idag är jag mycket längre i sorgearbetet men känner att jag inte kommer längre nu. Det kommer bättre dagar ibland och man känner att "kanske, kanske det börjar lätta..." Sen faller man tillbaka igen och man saknar plötsligt krafterna att kämpa sig vidare.
Malle: Jag är livrädd för årsdagen. Har fortfarande den svarta dagen i så färskt minne att jag nästan kan känna den gastkramande ångesten jag kände den dagen. Vill inte återuppleva den men vet att årsdagen kommer att få alla känslorna att komma till ytan igen. Samtidigt som jag längtar till sommaren så vill jag inte. För förra sommaren exicterade inte i min värld. Det blev i stället en lång, lång höst...
Tack för att ni finns det känns bra att höra även om det är svårt att inse att man måste stå ut med så mycket till av detta sorgearbete.Men som jag skrev tidigare det som skrivits på denna blogg har verkligen varit en tröst i mitt elände jag har kunnat se hur det kännts vid olika månader en månad två o.sv.Jag har kunnat se hur lika vi människor är när vi sörjer.Jag läser här varje dag och känner att det hjälper.Nu har jag en regäl svacka men skall väl ta mig upp även om jag ibland inte tror det.Insikten "Aldrig mera"gör sig väldigt påmind dessa dagar.
Kramar från mig/Leila
