Reflektioner
Monika Nyströms sommarprat fick igång en process inom mig som jag redan trodde var bearbetad. Men hennes ord förlöste en sorg som tydkligen ligger kvar väldigt starkt under ytan. Eller kanske sorg är ett för starkt uttryck. Det handlar kanske mera om en djup saknad - medvetenheten om att leva utan honom - blandad med sorgliknande känslor.
Idag kan jag hantera gråtmusklerna. Tårarna rinner inte ohejdat. Sorgen ligger inte längre som en svart mantel över mig. Jag har fått en ny frid inom mig. Jag har lärt mig att leva med sorgen. Som Monika så vackert säger:
"Jag är lycklig. Det känner jag flera gånger varje dag. Jag är modig. Och ivrig. Sorgen låter jag ligga som en varm filt över oss, som värmer oss med våra minnen."
Det är så jag lever idag. Tillåter mig att känna lyckan. Tillåter mig att känna sorg men fastnar inte längre i sorgträsket. Tillåter mig att gråta, men behärskar idag mina gråtmuskler. Idag är gråten enbart renande - inte förgörande. Idag tillåter jag mig att leva.
Mitt liv - idag.
Det var så mycket i hennes ord jag känner igen. Kommer ihåg när "Sorgfågel" kommenterade min blogg för länge sen. Hennes reflektioner över hur man upplever samma saker - känner igen sig. Som om man skrivit det själv. Samma reflektioner gjorde jag när jag lyssnade på Monika. Ibland kändes det som om hennes ord var mina. Till och med den musik hon valt var till stor del samma jag har valt under året. Tänk hur lika man kan uppleva sorgen fast utgångsläget är så olika - och sorgen så unik och personlig.
Själv gråter jag inte längre varje dag, men jag saknar honom ständigt. Ibland är saknaden som en behaglig vämodskänsla blandad med glädje över att han funnits och att vi hade haft förmånen att få den tid vi fick tillsammans. Andra dagar är saknaden mera ångestfylld och fyller mig med gråt - som idag. När jag lyssnat på Monika och återupplevt alla känslorna. Då kändes gråten så befriande och renande. Det var skönt att gråta igen. Gråten behövs ibland - i rätta proportioner.
Jag kommer ihåg förra sommaren, när tårkanalerna jämt var fyllda med tårar. Den stora klumpen i bröstet som aldrig försvann. "Sorgmusklerna" som drog ner mina mungipor och stramade till halsen. För gråten satt som fastgjuten i halsen, stramade till käkarna. Förmörkade mina ögon. Jag hade ont i hela ansktet av sorgen som satt där. Orubblig. Otämjbar. Föråldrande. För sorgen har satt sina spår i mitt ansikte.
Idag kan jag hantera gråtmusklerna. Tårarna rinner inte ohejdat. Sorgen ligger inte längre som en svart mantel över mig. Jag har fått en ny frid inom mig. Jag har lärt mig att leva med sorgen. Som Monika så vackert säger:
"Jag är lycklig. Det känner jag flera gånger varje dag. Jag är modig. Och ivrig. Sorgen låter jag ligga som en varm filt över oss, som värmer oss med våra minnen."
Det är så jag lever idag. Tillåter mig att känna lyckan. Tillåter mig att känna sorg men fastnar inte längre i sorgträsket. Tillåter mig att gråta, men behärskar idag mina gråtmuskler. Idag är gråten enbart renande - inte förgörande. Idag tillåter jag mig att leva.
Mitt liv - idag.
Kommentarer
Postat av: Lena i Lyckebo
Åhhhh så fint skrivet och så sant. Man kan och måste leva med sin sorg hur lite man än vill detta och någonstans så finns det lilla ljuset. Jag miste min lillebror i cancer för drygt tre år sedan , han blev 42 år, och för fyra månader sedan så somnade min älskade pappa in. Jag funderade mycket på hur jag skulle överleva dessa förluster men det går, en dag i sänder.
Styrkekramar till dig//Lena<3
Postat av: Leila E
Tänk jag undrade just om du lyssnade på "Sommar"den dagen visst var det precis som du skriver så träffande och så lätt att känna igen.Det gav mig styrka så som även din blogg har gjort.
Trackback
